REFORM Publicerad: 2008-12-01
Spanien | Efter många år av olika regleringar och förändirngar av arbetsmarknadens anställningsformer kunde Spaniens parter enas om en typ av permanent kontrakt 1997. Reformen blev en stor framgång och den spanska arbetsmarknaden har med tiden kommit att fungera smidigare.
Arbetsmarknadsregleringar och höga arbetsgivaravgifter ledde till att arbetslösheten var hög i många industriländer fram tills mitten av 80-talet. Företagen vågade inte anställa eftersom det var mycket svårt att bli av med medarbetare som man en gång hade anställt men av olika skäl inte kunde/ville behålla. För att lösa problemet införde många länder – som exempelvis Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien – nya former av tillfälliga anställningskontrakt som erbjöd större flexibilitet. Reformerna var framgångsrika och redan under mitten av 90-talet kunde OECD notera att de hade lett till att många fler kommit i arbete.
I Spanien blev de tillfälliga kontrakten mera flexibla år 1984, vilket ledde till att många fler anställdes via de nya kontrakten. Samtidigt uppstod ett problem i och med att kontrakten inte enbart användes för tillfälliga anställningar, utan i huvudsak som ett sätt att gå runt de stelbenta strukturerna kring permanenta kontrakt. En tredjedel av de anställda i landet kom att verka under tillfälliga kontrakt. Lagändringar genomfördes 1994 för att reglera när tillfälliga hellre än permanenta kontrakt kunde användas, men lyckades inte uppnå önskad effekt. Under 1996 utgjorde permanenta anställningar endast 4 procent av de nya kontrakt som undertecknades i Spanien.
Det blev uppenbart för såväl politiker som arbetsgivarorganisationer och fackföreningar att det fanns ett behov av generella reformer. Det gällde att införa generella reformer, där smidigare villkor skapades för arbetsgivare som anställde via vanliga kontrakt. Under flera månader arbetade spanska fackföreningar och arbetsgivarorganisationer med att utforma en ny modell för permanenta anställningskontrakt. Under april 1997 kunde parterna enas och publicerade tre viktiga dokument som blev vägledande för lagändringar. Under den reformvänliga presidenten José María Aznars kunde lagstiftning mot en friare arbetsmarknad införas redan juni samma år.
En ny typ av permanenta kontrakt infördes som innebar att företagen betalade lägre avgifter vid anställning samt lägre avskedsunderlag. Till skillnad mot lagändringen 1994 blev den nya reformen en stor framgång. För framförallt ungdomar blev det lättare att under den nya lagstiftningen gå från permanent arbetslöshet till arbete. Den spanska arbetsmarknaden har med tiden kommit att fungera smidigare, med lägre arbetslöshet som följd.
År 1996 var andelen ungdomar i åldrarna 16-24 år som befann sig i arbete endast 28 procent i Spanien, jämfört med 39 procent i övriga EU. Tio år senare var nivån 43 procent i Spanien, jämfört med 38 procent i övriga EU. Andelen arbetslösa ungdomar i Spanien har mer än halverats från 40 till 18 procent under samma period, jämfört med en minskning i övriga EU från 20 till 17 procent.
Nima Sanandaji
Läs mer:
The 1997 labour reform in Spain: the April agreements, Eironline, 1997-06-28
Det finns 4 kommentarer på denna artikel. Skrolla till slutet på sidan för att själv kommentera artikeln.
2009-01-21 13:09
Intressant
Detta kanske vore något att titta på i Sverige också?
Lars
2009-02-11 18:20
LAS och lagar
De som har ett jobb ska kunna klamra sig fast vid det i evighet i Sverige, men de som inte har ska aldrig få chansen... Vi kan se här i Malmö att många unga åker till Köpenhamn och får jobb, på grund av att systemet är enklare. 90 procent av personalen på butikerna på Kastrup är svenska ungdomar...
Mikael L
2009-11-01 14:27
Jo, men...
Varför skyller vi arbetslöshet på LAS? Att folk klamrar sig fast vid en anställning eftersom de har en lång anställningstid i företaget. Att ungdommar blir arbetslösa under lågkonjuktur är oundvikligt. Har alltid varit så. Arbetsgivaren vill ju behålla den mest kompetenta personalen han har. Om man ser till historiskt sett så hade vi en sak för många år sen som va bra. Projekt anställningen... Med denna anställningen va man garanterad jobb där man va, när jobbet va slut så fick man söka nytt jobb. Passade man in i arbetslaget så kunde laget pressa arbetsgivaren att ordna fram ett nytt jobb när de närma sig slutet, med sjyssta löner så flyttades hela laget dit. Om inte de gick så drog hela laget till annan arbetsplats. Detta funka dock bara inom byggbranschen å några andra branscher. Vi får tänka oss för innan vi ropar bort med LAS eller vill ha nya anställningsformer.. Vi har inga bra alternativ idag. Våga inte jämnföra vårt system med Flexmodellen man har i Danmark, för de e nog ett av de sämre förändringarna Danskarna någonsin gjort.
Att folk från skåne söker jobb i danmark är ju inte så svårt och fatta. Att vi får jobben är inte heller så vansinnigt komplicerat att förstå. Ett högre löne läge till en lägre omkostnadsgrad. Vi kräver tyvärr inte lika hög lön som danskarna gör, på sätt och vis kan man säga att vi dumpar lönerna för danskarna.
För att göra de lättare att anställa ungdommar ska vi inte försämra vilkoren, utan i så fall göra de billigare för arbetsgivaren att anställa. Men vi måste tänka på att vi kan inte diskriminera arbetskraft heller. Att skapa nya kontrakt kan vara en lösning, men LAS ska vara orörd. De gäller vår anställningstrygghet.
Tack för en intressant tråd!
Christian J
2010-01-19 23:13
Ekonomisk existensialism
Jag vill ha ett ekonomiskt system som tillser att alla människor i ett samhälle får tillräcklig andel till att leva ett tryggt och innehållsrikt liv. Det betyder inte alla lever ett likadant liv. Men det innebär att ingen behöver leva i ett utanförskap från samhället. Detta tjänar alla på! I ett globalt och nationellt perspektiv är nyckeln till ekonomisk framgång och rättvisa, begreppet LICENS! Traditionellt bygger ekonomiska system på antingen planekonomi eller marknadsekonomi. Oavsett vilket man föredrar är det i slutändan samma mekanismer som råder, skillnaden är bara att det regleras genom olika metoder. I de gamla kommuniststaterna innebar planekonomi ytterst att vissa potentater försåg sig själva med extravaganta ekonomiska förmåner och västvärldens marknadsekonomiska system innebär precis samma sak. Metoderna skiljer sig.
Licenskrav innebär att konsumtionsvaror som säljs i ett land också måste tillverkas där. Prissättningen på varan i butik sätts i förhållande till det land du bor i. Det innebär att det alltid finns ett proportionellt förhållande mellan kostnader och intäkter. Det blir helt ointressant att jämföra med kostnader och intäkter i andra länder. Detta innebär förstås också regleringar för import och export. Du kan inte som konsument ta in eller föra ut denna typ av varor till andra länder.
Jag är övertygad om att detta är ett system som utvecklar alla länder i världen! Anledningen är att det alltid finns och kommer att finnas individer som vill tjäna pengar! Typen av konsumtionsvaror som idag tillverkas i andra länder och säljs här kommer förstås inte att upphöra! Villkoren för producenter och ägare kommer förstås att förändras. Ytterst kan det innebära att ägarnas inkomster minskar eftersom marginalen mellan kostnad och intäkt minskar. Men ur ett samhällsperspektiv kommer vi att få en tillväxt som vi sällan skådat och en tillväxt som består. Tänk bara tanken utifrån en enda produkt och allt som tillkommer genom producerandet; byggnader, maskiner, verktyg, underhåll, tillverkning, logistik, modeller, PR och marknadsföring, administration, försäljning, butiker, fordon, chaufförer, energi, bostäder, m.m. Listan kan göras betydligt längre om vi också lägger till andra värden. Värden som innebär att utanförskap minskar, välmåendet ökar, kriminalitet och droger minskar och andra asociala beteenden avtar. Detta är en uppräkning på vad det innebär att enbart licenstillverka en enda produkt. Tänk tanken på vad det innebär med fler produkter! Översätt sedan denna effekt till andra delar av världen.
Licenskrav innebär att andra länder tvingas till att anpassa sig till sina medborgare för att själva få tillväxt utan beroende av andra länder. Tillväxten består just genom att kostnader och intäkter blir proportionella. Man slår inte ut producerande enheter på grund av att det går att producera billigare någon annan stans i världen. Man utnyttjar inte heller och håller tillbaka utvecklingen i andra länder och människor i att producera billigt för andras välfärd. Det innebär att varje enskilt land får producera för sin egen välfärd och tillväxt. Om ägarna till ett företag är spritt över världen spelar ingen roll och råvaror och tjänster som krävs för att kunna producera flöder mellan gränserna. Jag är också övertygad om att detta system innebär en förflyttning av människor över världsgränserna vilket utvecklar både samhälle och individ i positiv bemärkelse genom mångfald. Licenskrav för ett mindre land som Sverige innebär att vi inte har tillräckligt med arbetskraft för att klara av behovet för den egna produktionen. Det kommer förmodligen innebära att vi inte konsumerar lika mycket varor i mängd per individ jämfört med idag, men den totala produktionen av konsumtionsvaror i Sverige får volymer vi inte ens kunnat drömma om. Samtidigt måste konkurrens och intresset för individers lust att vara innovativa och utveckla produkter stimuleras. Det uppnår man genom att utbyte av råvaror och kunskap får flöda i ett mångfaldigt utbyte mellan världens alla länder.
Lennart E
Ta bort din bevakning av kommentarerna på denna sida
Svenskt Näringsliv
Svenskt Näringsliv | SE-114 82 Stockholm | Besöksadress Storgatan 19 | Tfn 08-553 430 00 | Fax 08-553 430 99