Fysikprofessorn Charles Schwartz vid prestigefyllda Berkeleyuniversitetet i USA är ett utmärkt exempel på hur en enkel idé kan få stort genomslag som samhällsinnovation.
Schwartz kom på den enkla idén att testa hur väl studenterna hade tagit till sig kunskapen som förmedlats i varje föreläsning. För hur väl en föreläsare än förbereder en presentation kan det vara svårt att veta om man faktiskt har nått åhörarna eller inte. Förstår studenterna sambanden, eller har de bara mekaniskt skrivit ned det som föreläsaren har sagt?
För att ta reda på detta bad Schwartz sina studenter att skriva varsin ”en-minuts-uppsats” i slutet av varje föreläsning. Där skulle de i korthet beskriva det mest värdefulla de hade lärt sig under dagens lektion, samt vilka frågor de tänkte på efter att ha lyssnat på föredraget.
Till en början tänkte fysikprofessorn att frågorna skulle uppmuntra studenterna att lyssna mer aktivt under varje föreläsning. Men han upptäckte snart att de också tydligt visade vilka föreläsningar som pedagogiskt nådde fram, och vilka som var svårare att hänga med i. Han tog därför för vana att inleda varje ny föreläsning med att läsa en eller två svar från de en-minuts-uppsatser som lämnats in i slutet av den föregående föreläsningen.
Många elever saknade vana att själva skriva uppsatser, utan föredrog för det mesta att memorera vad som hade sagts i varje föreläsning. En-minuts-uppsatserna tog förvisso inte lång tid att skriva, men övade likväl upp elevernas förmåga att själva formulera intressanta tankar i skrift. Schwartz märkte även att de korta uppsatserna övade upp elevernas förmåga att skriva länge uppsatser.
Sedan Schwartz uppfann en-minuts-uppsatsen i början av 1980-talet har den framgångsrikt spritt sig bland undervisare, i USA och i omvärlden. Metoden har uppmärksammats i böcker, vetenskapliga avhandlingar och seminarium som handlar om lärometoder.
De forskare som studerat metoden noterar att en-minuts-uppsatsen inte kräver någon särskild teknologi, och inte heller stora investeringar i termer av arbetstid, att införa. Studenterna tenderar att vara positivt inställda till metodiken, såväl i små som i stora klasser. Uppsatserna är inte bara värdefulla för att engagera eleverna och få dem att tänka kreativt, utan också en viktig påminnelse för föreläsarna att de som lyssnar på föredragen inte alltid hänger med i undervisningen. Forskningsgenomgången visar att metodens spridning begränsats av att många inte känner till den och att vissa lärare som är medvetna om den tror att den skulle vara för tidskrävande. Men där metoden tillämpats har den möjliggjort för lärarna att förbättra pedagogiken i samråd med studenterna.
