Jobba för att leva eller leva för att jobba?

Missförstå mig rätt - tanken är god (jag är en stor anhängare av välvillighetsprincipen): om det kostar med sjukvård så hoppas man att företagen satsar på friskvård istället för att förebygga långtidssjukskrivningar. Men som med så många andra förslag från politiskt håll har man inte tänkt hela varvet. Sjukskrivningar kostar nämligen företagen mycket redan nu, och ingen normal arbetsgivare vill driva sin personal in i sjukskrivning. Hälsoväxlingen är en välvillig sten på bördan.

Vi måste orka gräva djupare än såhär. Ska vi jobba för att leva eller leva för att jobba? Frågan är felställd från början. Det ena behöver inte ge det andra: jobb är en viktig del av livet som ger åtminstone mig ett syfte och ett sammanhang. Men är det sunt att leva för att jobba - att jobbet står över nästan allt annat? Jag är tveksam. Omvänt: är det sunt att jobba för att leva - att något man ägnar en tredjedel av sin vakna tid åt varje vecka bara görs för att man ska kunna finansiera sin livsstil? Jag är tveksam till det också.

Ohälsan ökar i Sverige, och definitivt inte bara på arbetsplatserna. Unga mår också allt sämre, både fysiskt men kanske framför allt psykiskt. Jag ska inte spekulera i orsakerna, men någonstans är det väl där vi borde börja? Istället för frågeställningen ”borde staten ta hjälp av företag för att finansiera behandling av ohälsa?” borde vi kanske börja med ”vilka faktorer i samhället skapar ohälsa och vilka alternativ finns till dessa faktorer?”.

På Panang jobbar vi med ett poängsystem där vi belönar raster och friskvård med extra ledighet. Vi arbetar också med högt medbestämmande, uppmuntrar till förbättringsförslag och har tre medarbetarsamtal per år. Andra företag experimenterar med sex timmars arbetsdag, resebidrag och utbildningar som inte rör arbetet. Alla har vi tesen att lika mycket kan bli gjort på kortare tid om man bara mår bra och orkar fokusera, och resonemanget har vetenskapligt stöd.

Om våra anställda mår bättre än andra kommer nog inte visa sig än på några år, men om vi som företag och arbetsgivare faktiskt lyckas förebygga de värsta skadorna (fysiska som psykiska) vinner ju alla på det. Vi ökar vår effektivitet, vår personal mår bra och staten slipper pungslå sina företag på ytterligare medel.

Tyvärr, får man väl konstatera, är det sällan något parti går till val på en ansats att lösa komplexa utmaningar genom att riva upp saker som fungerar hjälpligt idag. ”If it isn’t completely fubar, don’t fix it” verkar vara tidens melodi i politiken. Kanske är det upp till oss företag att visa att hjälpligt bra fortfarande kan bli bättre.

Jonas Grenfeldt, Panang Kommunikation