Med hänsyn till exportberoendet är det både rimligt och viktigt att den konkurrensutsatta sektorn i landet får sätta ”märket” i avtalsförhandlingarna. Med andra ord behöver denna sektor träffa sina avtal först och hitta nivåer som övriga branscher bör respektera som norm.
Konjunktursignalerna är tydliga. Vi ser en minskad efterfrågan och det är tydligt att en hel del av landets företag redan har bromsat in. Det ser lite olika ut, några förbereder varsel men flera märker en minskad orderingång och en ökande osäkerhet om framtiden. Det är en bild som förstärks av det sk Exportchefsindexet.
- Det är därför viktigt att avtalen som nu ska träffas baseras på vad som är bra för våra företag 2012 och framåt, påpekar Carl Ström, regionchef vid Svenskt Näringsliv Dalarna.
Kraven från flera fackliga håll indikerar att man där inte delar företagens bedömning av framtiden. I Finland har dock teknologiindustrin tecknat avtal på nivåer som betydligt lägre än vad deras svenska motsvarigheter kräver. I sammanhanget är det bra att påminna sig om att ansvarsfulla avtal ger stabilitet och tillväxt vilket är bra för företagen och deras medarbetare men också för de många, inte minst unga, som idag är arbetslösa men och vill ha jobb.
Ser vi bakåt kan man konstatera att det finns två tydliga bilder. En som omfattar perioden 1970 till 1994 och en annan som omfattar perioden 1995 till 2009. I den förra präglades avtalen i allmänhet av höga nominella löneökningar i avtalen men samtidigt av hög inflation vilket gav nästan obefintliga reallöneökningar. I den senare perioden har vi haft det motsatta, dvs i allmänhet lägre nominella löneökningar i avtalen men låg inflation och en utveckling av skatteskalorna som gett betydande reallöneökningar för stora grupper av löntagare.
- Det är tämligen lätt att förstå att det är utvecklingen under perioden 1995-2009 som är det önskvärda scenariot för framtiden. Det är bara så vi kan skapa fortsatta reallöneökningar, säger Carl Ström.
När man diskuterar avtal och löner är det vår övertygelse att en företagsnära lönebildning är att föredra. Det betyder helt enkelt att lönerna ska sättas så nära företagen som möjligt, men med stöd av riktlinjer i de centrala avtalen. En variant är att mer och mer övergå till sk ”sifferlösa centrala avtal” eller en variant med en avtalad löneökning som disponeras av företaget.
Kommande avtal behöver vara attraktiva för både företag och deras medarbetare. Nyligen genomförda enkätstudier visar att det är en myt att ”alla” LO-medlemmar vill att deras förbund håller fast vid lönesättning via centrala avtal. Tvärtom tycker en majoritet av löntagare och arbetsgivare att avtalen ska sätt lokalt och ta större hänsyn till individernas förmåga, kunskap och ansvar.
Generella låglönesatsningar som ofta är ett fackligt önskemål innebär tyvärr en oönskad och ökad löneutjämning. En dålig lönespridning är redan idag ett problem. Det leder till att utbildning inte belönas eller uppmuntras och blir därför också ett samhällsproblem. Det lönar sig helt enkelt inte för individen att ta på sig mer kvalificerade arbetsuppgifter. Höga ingångslöner gör det också svårt för de som har brister i utbildning eller dålig arbetslivserfarenhet. Det blir därmed svårare för dem att få jobb.
- Jag kan därmed konstatera att Dalarna och Sverige behöver; ansvarsfulla avtal, avtal som tar hänsyn till internationell konkurrenskraft, avtal som skapar förutsättningar för jobb och därmed avtal som bidrar till tillväxt, avslutar Carl Ström.
