Trossenkonceptet bygger på att ett företag blir fadder till en klass i årskurs sju. Klassen och företaget följs sedan åt ända upp till nionde klass och förhoppningsvis under den tiden har eleverna fått lite mer kött på benen kring hur de ska agera inför sitt framtida studie- och yrkesval. Företaget å andra sidan har haft förmånen att ha ett 30-tal ungdomar som kan ge synpunkter, feedback och ställa frågor om företagets verksamhet.
– Det ska vara en vinna-vinnasituation för de som medverkar. För eleverna är tanken att man ska få en bild av framtiden och morgondagens arbetsmarknad på ett naturligt sätt berättar Kalle Wahlström, SSA-sekreterare vid Gävle kommun.
Men ger ett fadderföretag verkligen tillräcklig mångsidighet kring val av
yrke och utbildning?
– Det är en bra synpunkt och nej, det gör det naturligtvis inte. Men, det
viktigaste är inte vilken verksamhet företaget har utan att eleverna får
komma ut och träffa en positiv vuxen som inte är ens förälder, lärare eller
tränare. Eleverna brukar lära sig mer om sig själva, vad de är bra på och
hur det är att vara vuxen, säger Kalle Wahlström.
I Gävles kommunala skolor finns 31 sjuor som alla ska få var sitt fadderföretag. Idag saknas tio, men de fyra samarbetspartnerna Svenskt Näringsliv, Mellansvenska Handelskammaren, Företagarna och Gävle kommun är överens: Det ska vi fixa! En önskan är så klart att företagen blir mer offensiva.
– Det ger ofta goda resultat om en företagare själv kontaktar skolan med ett förslag på samarbete. Det kan vara vårt mentorprogram, prao eller kanske gymnasieskolans programråd, föreslår Kalle.
Trossen är ett bra exempel på samverkan skola-näringsliv. Prao är ett annat. Men frågan är varför vi inte gör mer med tanke på att det verkligen är vad alla vill? Det är en komplex fråga eftersom många är berörda. Styrdokumenten talar sitt tydliga språk. I läroplanen står det: en förutsättning för att eleverna skall få en utbildning av hög kvalitet är att skolan samverkar med arbetslivet. Det är viktigt att rektor äger och driver frågan kring samverkan. Men både politiker och företagare har sitt ansvar.
– Lärarutbildningen är nog det största hindret, menar Kalle. Idag är det inte bara SYV på skolan som har ansvaret för samverkan, utan det ska vara ”allas angelägenhet” som det står i läroplanen. Alltså börjar den kniviga ”hur”-frågan redan hos läraren. Hur ringer jag om prao? Hur får jag in samverkansfrågorna i min undervisning? Hur bjuder jag in till en arbetsmarknadsdag? Hur kontaktar jag ett företag?
Det är lätt att hamna i läget att ”läraren har så mycket på sitt bord”. Att ordna ett studiebesök tar tid, tid från undervisningen och tid från allt annat som är viktigt för en lärare att hantera. Är det rätt?
– Ja, men kanske klassen ska ordna det i stället? De kan ringa under lektionstid, leta telefonnummer och förbereda frågor. Tillsammans! Bara fantasin sätter gränser för hur man jobbar med samverkan, avslutar Kalle Wahlström
Marlene Ström
