Landstinget Gävleborg sätter käppar i hjulet

Konkurrens |  Pernilla Hålén och hennes assistansföretag OP Assistans har tröttnat på Landstinget Gävleborg. Under hösten bjöd Pernilla in två nationella politiker som båda fick ta del av den tuffa situation som drabbar både privata assistansföretagare och personer med svåra funktionsnedsättningar. Mötet ledde till en anmälan till Socialstyrelsen – som också kommer att granska ärendet.

- Om vi hamnar där, att de privata alternativen tvingas säga nej, då urholkar vi hela lagstiftningen. För den talar om de assistansberättigades rätt till valfrihet och goda levnadsvillkor, säger Pernilla Hålén.

Det är svårt att driva ett privat assistansföretag i Gävleborg. Pernilla Hålén som driver företaget OP Assistans har länge tigit och kämpat på, men nu går det inte längre.

- Jag har givit mig in i den här leken av egen och fri vilja. Men när jag drabbas så drabbas också de assistansberättigade. Lagen säger att de har rätt att välja vem som ska utföra den assistans de har rätt till. Om lagen ska efterlevas kan inte ett landsting sätta käppar i hjulet för många av oss utförare, säger Pernilla Hålén.

Upprinnelsen till det hela är Landstinget Gävleborgs egen policy för hjälpmedel till personer med funktionsnedsättningar. Policyn togs av Hälso- och sjukvårdsnämnden år 2007 och där står att landstinget enbart ska betala de personliga hjälpmedel som hjälper den funktionshindrade i sin dagliga livsföring. Inget konstigt med det – om det nu inte vore så att den som tar beslut i frågan ofta är landstingets egen arbetsterapeut. Och om det inte vore så att Landstinget Gävleborgs policy säger att de allra flesta hjälpmedel räknas som arbetstekniska och därför ska betalas av arbetsgivaren.

- Det finns ingen rim och reson i reglerna. Den som har allra svårast att röra sig drabbas hårdast. Den som kan röra sina armar och därmed klarar att lyfta sig själv med hjälp av en taklyft får den betald av Landstinget Gävleborg. Är du däremot så svårt rörelsehindrad att du behöver hjälp av en assistent för att förflytta dig med lyften, då anser landstinget att det är assistenten som är i mest behov av ett hjälpmedel. Vad är det för slags människosyn, säger Pernilla Hålén med undran i rösten?

- Alla inblandade är ju överens om att personen i fråga behöver sitt hjälpmedel, men allt oftare hamnar vi i situationer där Landstinget Gävleborg som huvudman inte vill betala. Så fort en assistent petar på en sak bedömer man den som ett arbetstekniskt hjälpmedel, fortsätter hon.

Hittills har Pernilla och hennes företag betalat för de hjälpmedel som Landstinget Gävleborg nekat att stå för. OP Assistans har helt enkelt inte sett någon annan utväg. Men nu går det inte längre.

- Den som har assistans får ersättning för de timmar han eller hon faktiskt använder. Kostnader för hjälpmedel ligger alltid utanför och det brukar inte vara några problem. I de allra flesta landsting runtom i Sverige står de för hjälpmedelskostnaderna. När jag pratar med handikapporganisationer och kollegor med nationell verksamhet får jag alltid höra samma sak, att det är Gävleborg som tjafsar. De är kända för det, säger Pernilla Hålén.

- I värsta fall tvingas jag smalna av min verksamhet och säga nej till kunder. Och det kommer ju att drabba de assistansberättigade som är i största behov av hjälpmedel. Om vi hamnar där, att de privata alternativen tvingas säga nej, då urholkar vi hela lagstiftningen. För den talar om de assistansberättigades rätt till valfrihet och goda levnadsvillkor, säger hon och fortsätter:

- Min grundläggande åsikt som medmänniska och skattebetalare är att det här är orimligt. Människor som inte valt sin situation hamnar i kläm och kan inget göra. De utsätts för långa handläggningstider, ett ständigt ifrågasättande och individuella bedömningar som till varje pris vrids till landstingets ekonomiska fördel. Jag blir också sorgsen över insikten att de offentliga myndigheterna tycks ha blivit medborgarnas motståndare. Grundtanken med den skattefinansierade verksamheten – att samla gemensamma pengar för att använda dem till de som bäst behöver det – måste ju ändå ha varit precis tvärtom. Jag vet inte när och var det här hände, men det är allas vår skyldighet att värna alla människors rätt att själva välja hur vi vill leva våra liv.

För att påtala problemen med Landstinget Gävleborg bjöd Pernilla Hålén i höstas in två politiker på studiebesök. Anders W Jonsson, c, sakkunnig på Statsrådsberedningen och Kenneth Johansson, c, ordförande i socialutskottet, mötte Pernilla hemma hos en av hennes kunder i Sandviken. 15-åriga Linnea Källdén och hennes mamma Anna-Lena har länge kämpat för en elrullstol till Linnea men Landstinget Gävleborg har vägrat betala.

- Både Anders och Kenneth kände till situationen. Det största problemet är att den lag som reglerar den här typen av hjälpmedel inte är någon rättighetslag. Den som drabbas av orimliga beslut har inte ens möjlighet att överklaga, säger Pernilla Hålén.

- Däremot uppmanade de familjen Källdén att anmäla fallet till Socialstyrelsen för granskning, vilket de också har gjort. Vi har också fått bekräftat att Socialstyrelsen har inlett en granskning och det känns oerhört skönt. Vi kan inte behöva ha det såhär i Landstinget Gävleborg längre, avslutar Pernilla Hålén.