Svenska folket har inte missat vad som händer. I en färsk undersökning anser sju av tio att det bästa för Sveriges ekonomi är att löneökningarna blir små. Sex av tio tycker så bland LO-medlemmarna. Sju av tio tror dessutom att krisen blir långvarig.
En genomgång av fackens argument för att säga nej till ett nytt löneavtal visar att det inte är förutsättningarna för Sveriges ekonomi eller för företagen och deras anställda som styr fackens agerande. Det tycks snarare handla om fackliga behov av att ta hem "segrar" efter år av medlemsflykt och intern kritik mot krisavtal och löneavtal 2010. Vad man bortser från är att dessa avtal bidrog till att det vände upp för Sverige med både en rejäl tillväxt och minskning av arbetslösheten.
Grunden för framgången med industriavtalet är att fack och arbetsgivare lyckats träffa avtal som är anpassade till de ekonomiska förutsättningarna. Så var det inte bara 2010. Samtliga fem avtal som har träffats sedan industriavtalet trädde i kraft 1997 har haft ett starkt samband mellan avtalens nivåer för löneökningarna och prognoser om den framtida tillväxten. Det mönstret bryts helt i år. Det förkastade avtalet på 2,4 procent i löneökningstakt ligger långt över tillväxtprognoserna för 2012. Även LO:s egna ekonomer tror nu på bara 1 procent tillväxt. De fackliga kraven på 3,7 procent har ingen koppling alls till de bedömningar alla ekonomer är överens om.
Facken hävdar i stället att Sverige kommer att klara sig bra genom krisen. Men dagligen kommer stora rubriker om kraftigt negativa prognoser för tillväxten i Europa. Över 70 procent av svensk industris export går till Europa. Tror någon på allvar att det inte kommer att påverka den svenska ekonomin?
Facken inom industrin är för viktiga för industrins och Sveriges utveckling för att förfalla till billig argumentation och slarv med fakta.
Sverige behöver avtal som främjar tillväxt och jobb. Inte en enda medborgare förtjänar att hamna utanför arbetsmarknaden för att facket ska stärkas som organisation. En sådan styrka måste förtjänas på andra sätt, bland annat genom fackligt ansvarstagande som parter inom industrin.
