Företagare har både hjärta och hjärna

Ena veckan överväger socialförsäkringsminister Annika Strandhäll att återinföra medfinansiering av sjukpenningen, andra veckan överväger hon att utvidga företagens sjuklöneansvar.

Varifrån kommer denna vanföreställning om att företagen skulle sakna incitament att få tillbaka sin viktigaste resurs – medarbetaren – i verksamheten, undrar jag? Träffar man inte företagarna, hör man inte berättelserna om hur man i företagen både med hjärta och hjärna försöker motivera och underlätta för medarbetarna att komma tillbaka i arbete?

Jag tänker på Elisabeth, som driver ett mindre företag med ett par anställda, som berättar för mig om hur hon anställt en kvinna med lång ohälsohistorik. För att Elisabeth vill vara en av dem som hjälper människor tillbaka till arbetslivet. Att det gick bra första tiden, men att det efter ett par år blev återfall och långtidssjukskrivning. Med små marginaler är det tungt att betala sjuklön, semesterlön och lön till vikarier. Det är också tufft att som företagare själv gå in och täcka upp, lägga in extra timmar i en redan fulltecknad kalender. För Elisabeth var det ändå självklart att fortsätta göra allt som stod i hennes makt för att få tillbaka sin medarbetare till arbetet. Det tog tid, det krävde många timmars extra arbete – och det lyckades!

När man vet hur Elisabeth och många företagare med henne kämpar, hur man trollar med knäna för att få verksamheten att gå ihop när en medarbetare sjukskrivs, är det obegripligt hur någon kan påstå att det saknas incitament för företagen att få tillbaka sjukskrivna medarbetare i arbete.

Företagen har nämligen mycket starka incitament för att få tillbaka sjukskrivna medarbetare i arbete. Företagen betalar sjuklön de första två veckorna i sjukfallet, arbetsgivaravgift som finansierar sjukförsäkringen, premier för kompletterande kollektivavtalad sjukförsäkring och ibland även sjukvårdsförsäkring för medarbetarna. Dessutom påverkas företagets verksamhet vid sjukfrånvaro genom produktionsbortfall, risk för kostsamma kontraktsbrott, kostnader för rekrytering och inskolning av vikarier, minskad produktivitet och risk för kvalitetsbrister då ordinarie personal är sjukskriven. Företagare är dessutom självklart måna om sina medarbetare, man är angelägna om att vara en attraktiv arbetsgivare för att kunna såväl behålla som rekrytera medarbetare. Man har också förväntningar i kundrelationen att svara mot.

Samtidigt upplever många företagare systemet som orättvist. Man kan ofta inte påverka sjukfrånvaron i någon högre grad. Många sjukskrivningar orsakas av faktorer som ligger utanför arbetsplatsen och som är svåra för företaget att förhindra eller förebygga. Oavsett hur bra arbetsmiljön är går det inte att skydda sig mot att medarbetare bryter benet i skidbacken, går igenom en livskris till följd av en skilsmässa eller glömmer att ta på cykelhjälmen och skadar sig på väg till jobbet.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll borde utgå från att de människor som driver företag i Sverige har mycket goda incitament att ta tillvara sina sjukskrivna medarbetares arbetsförmåga. Jag önskar att Elisabeths och alla andra företagares insatser premierades och erkändes. Företagen efterfrågar stöd, råd och hjälp för att underlätta medarbetarnas återgång i arbete – inte fler stenar på en redan tung börda.