Vi är fortfarande inne i vad som kallas 2012 års avtalsrörelse. En period då löner och villkor ska förhandlas fram för miljoner arbetande svenskar och en period då arbetsgivarorganisationer och fackföreningar arbetar för högtryck. Det gäller även Almega, som ansvar för över 130 kollektivavtal inom den stora och växande tjänstesektorn.
Men egentligen är tanken på en avtalsrörelse något allt mer främmande för tjänsteföretagen. Av flera skäl. Ett är att tanken på en samordnad process, där löner ska förhandlas fram centralt, känns märkligt i en tid då ”avtalsrörelsen” pågår året runt i många tjänsteföretag. Där bestäms lönerna lokalt i varje företag och individuellt med varje medarbetare. Utspritt över året, förhandlar chefer och medarbetare fram rätt lön utifrån mål och prestation.
Ett annat skäl att tjänstesektorn är så spretig. Om vissa branscher och företag går som tåget, medan andra befinner sig i en svår situation och ytterligare andra klarar sig hyggligt, så kan man inte använda sig av något genomsnitt som passar alla. Avtalsrörelsen handlar inte minst om att få fram det så omhuldade märket, en lönenivå som ska utgöra norm för alla avtalsområden. Men den enda norm som finns i tjänstesektorn är den att det råder stor olikhet. På Almega brukar säga att olikhet är norm.
Nu skulle man kunna hävda att denna spretighet är en svaghet. Att tjänstesektorns företag har för olika villkor för att kunna samlas under ett enda begrepp. Men jag tror att det är tvärtom. Att tjänstesektorns företag visar på en modern väg för lönebildning, kollektivavtal och i förlängningen för den Svenska modellen. Att olikheten har blivit norm och spretigheten en styrka.
Att tjänstesektorn visar vägen kan förstås bero att det är den största sektorn i svensk ekonomi. Men lika viktigt, om inte viktigare, är att hela näringslivet idag utmärks av mycket varierande villkor. Inte heller för varuproducerande företag eller basindustri lär det finnas någon norm som passar alla. Även där är olikhet norm.
Sammantaget, ställs lönebildning och kollektivavtal under starkt tryck. Och den utveckling vi sett i tjänstesektorn, med individuell och lokal lönebildning, lär med tiden följa på allt fler avtalsområden. Olikheten visar vägen.
Malin Engström, Almega
