Samverkan skola-näringsliv är ett annat. Det lyfts som en mycket prioriterad åtgärd av politiker, näringslivet och skolan. Men alltför många fastnar när styrdokumenten är fastlagda och terminen igång. Hur ska vi samverka?
Vi har tittat på Gävle som framgångsrikt arbetat med ett sorts mentorprogram mellan företag och skolklasser i årskurs 7-9. Nu lyfter vi idén till vårt län och utmanar berörda: När startar vi?
Trossen, som konceptet heter i Gävle, bygger på att ett företag blir fadder till en klass i årskurs sju. Klassen och företaget följs sedan åt ända upp till nionde klass och förhoppningsvis har eleverna under den tiden fått lite mer kött på benen kring hur de ska agera inför sitt framtida studie- och yrkesval. Företaget å andra sidan har haft förmånen att lära känna ett 30-tal ungdomar som kan ge synpunkter, feedback och ställa frågor om företagets verksamhet.
– Det ska vara en vinna-vinnasituation för dem som medverkar. För eleverna är tanken att man ska få en bild av framtiden och morgondagens arbetsmarknad på ett naturligt sätt. Dessutom ska det hjälpa dem att komma vidare i sitt gymnasieval, berättar Kalle Wahlström, sekreterare för samverkan skola-arbetsliv vid Gävle kommun.
Företaget och skolkassen träffas minst två gånger per år under tre år. Träffarna varvas med besök hos företaget och besök på skolan.
Men ger ett fadderföretag verkligen tillräcklig mångsidighet kring val av yrke och utbildning?
– Det är en bra synpunkt och nej, det gör det naturligtvis inte. Men, det viktigaste är inte vilken verksamhet företaget har utan att eleverna får komma ut och träffa en positiv vuxen som inte är ens förälder, lärare eller tränare. Eleverna brukar lära sig mer om sig själva, vad de är bra på och hur det är att vara vuxen, säger Kalle Wahlström.
Trossen är ett bra exempel på samverkan skola-näringsliv. Prao är ett annat. Men frågan är varför vi inte gör mer med tanke på att alla parter säger att det är så viktigt? Det är en komplex fråga eftersom många är berörda. Styrdokumenten talar sitt tydliga språk. I läroplanen står det ”En förutsättning för att eleverna skall få en utbildning av hög kvalitet är att skolan samverkar med arbetslivet. Det är viktigt att rektor äger och driver frågan kring samverkan. Men både politiker och företagare har sitt ansvar.”
– Lärarutbildningen är nog det största hindret, menar Kalle. Det är inte bara Studie- och yrkesvägledarna på skolan som har ansvaret för samverkan, utan det är ”allas angelägenhet” som det står i läroplanen. Alltså börjar den kniviga ”hur”-frågan redan hos läraren. Hur ringer jag om prao? Hur får jag in samverkansfrågorna i min undervisning? Hur bjuder jag in till en arbetsmarknadsdag? Hur kontaktar jag ett företag?
Men har inte lärararna tillräckligt mycket på sitt bord? Att ordna ett studiebesök tar tid från undervisningen och från allt annat som är viktigt för en lärare att hantera. Är det rätt?
– Ja, men kanske klassen ska ordna det i stället? De kan ringa under lektionstid, leta telefonnummer och förbereda frågor. Tillsammans! Bara fantasin sätter gränser för hur man jobbar med samverkan, avslutar Kalle Wahlström.
