I vår serie artiklar Myterna om friskolan har turen kommit till den spridda uppfattningen att det krävs stark ekonomi för att välja en friskola för sitt barn.
En undersökning Svenskt Näringsliv låtit göra visar att var tredje svensk tror att friskolor tar ut avgifter, som inte finns i de kommunala skolorna. Men det stämmer inte. Elevavgifter är förbjudna i de fristående grundskolor och gymnasieskolor, som får kommunala bidrag. (Fast gymnasieskolor får ta betalt för lunch.) Och det fungerar för det mesta. Utbildningsrådet Claes-Göran Aggebo på Skolinspektionen bekräftar detta. Ibland, men inte ofta, tar skolor betalt för till exempel skolresor i strid mot reglerna. Syndarna finns till lika delar bland kommunala, som fristående skolor.
Permanentar segregationen
På sajten Tvärdrag, under rubriken ”Skoldebatten får IG” , uttalar sig Margaretha Winberg (s). Hennes syfte är att hyfsa debatten eftersom den är ”ytlig, brister i saklighet och kunskap”. Det är tveksamt om hon lyckas, för i slutklämmen skriver Margaretha Winberg: ”Jag har sett detta system (läs friskolesystem), fast helt utvecklat, under min tid som ambassadör i Brasilien. Under- och lägre medelklassens barn går i allmänna skolor – med undermåliga resultat. De bättre bemedlades barn – de som kan betala – går däremot i privatskolor av hög kvalitet.” Frågan är om hon syftar på Sveriges tre riksinternatskolor, som lyder under en särskild förordning. Men hon kan ju inte mena att de tre hotar hela vårt skolsystem.
Jag undrar om inte Winbergs argumentation bidrar till att permanenta den segregation, som socialdemokraterna säger sig vilja bekämpa. Varför måste man trumfa in att friskolorna är förbehållna en viss kategori? Särskilt om det nu är så avundsvärt att gå i dem. Det kan ju göra att människor med lägre inkomster inte ens överväger att låta sina barn gå i en friskola. Detta trots att det inte alls kräver höga inkomster.
Frågan är också om de kommunala skolorna inte borde känna sig förolämpade av liknelsen.
Gör som Ohly
Jag har två lite äldre barn. Min dotter har under grundskole- och gymnasietiden gått i kommunala skolor. Min son har under senare år gått i friskolor. Aldrig någonsin har jag betalat mer för min sons skolgång än min dotters (snarare tvärtom, eftersom min dotter valde en lockande kommunal gymnasieskola på annan ort). Eftersom jag är ensamstående borde jag definitivt inte, enligt schablonbilden, ha råd att ha min son i en friskola.
Men en sak har hans skolval krävt; ett visst engagemang från min sida. Fast gymnasieskolan valde sonen själv. Och då blev det en fristående skola. Jag gjorde som vänsterledaren Lars Ohly, lät mitt barn själv bestämma. Ohlys dotter valde också en fristående skola, trots att pappa är emot friskolor under arbetstid.
Jag vet inte varför Ohly respekterar sin dotters fria val, men inte andras. Men hur som helst finns den för alla. Bara man vill och inte indoktrineras att tro något annat.
