I min granskning av gymnasieböcker år 2002 var det en lärobok som särskilt utmärkte sig i negativ riktning, nämligen Millennium. Den var fylld av faktafel och hade märkliga vinklingar inom en rad olika avsnitt. Det var också den enda av de 13 granskade läroböckerna där man tydligt kunde notera att författarnas världsbild byggde på en extrem vänsterpolitisk uppfattning. Bland annat jämfördes de ekonomiska system som på 1900-talet rådde i USA och Sovjetunionen på följande sätt: ”Trots helt olika ekonomiska system tycks utvecklingen av samhällsekonomin leda till samma problem. Välstånd för vissa och fattigdom och misär för andra.”
Millennium var då ett mycket färskt läromedel. Det tillhör nog ovanligheterna att ett förlag redan efter ett par år så radikalt gör om en lärobok som i detta fall. Sålunda har Bonniers nu utgivit Nya Millennium med samma författare, Christer Palmquist och Hans Kristian Widberg. I långa stycken är texten helt omarbetad. Det innebär bland annat att de flesta direkta sakfel, som jag påpekade år 2002, inte återfinns denna gång. Det enda som egentligen förenar den gamla och den nya versionen av Millennium är att den fortfarande är marknadens sämsta lärobok. Palmquist och Widberg har därmed lyckats skriva två olika läroböcker som båda lyckas undvika att säga något av intresse om näringsliv och företagande.
Inget om företag
Något avsnitt om det svenska näringslivets struktur finns inte i boken. Inte heller något om vad ett företag är eller om hur det är att vara företagare. Ingenting av intresse om svensk ekonomisk historia. Ingenting om entreprenörskap.
De enda omnämnanden av svenska företagare som jag har funnit är grundarna av Aftonbladet och Dagens Nyheter, Lars Johan Hierta respektive Rudolf Wall, samt TV4:s vd Jan Scherman. Det beror på att medier behandlas i kapitlen om politik – och där får enskilda människor finnas med. Ja, dessutom finns naturligtvis en bild på 1900-talets ärkeskurk bland svenska företagare, Ivar Kreuger.
Något avsnitt om näringslivet finns alltså inte i Millennium. Det närmaste man kommer är en avdelning som heter ”Arbete och pengar”. Den inleds med följande ingress: ”Social jämlikhet har under lång tid varit ett av de viktigaste politiska målen. Under efterkrigstiden har vårt välfärdssystem byggts upp. Rätt till social trygghet – rätt till arbete – rätt till utbildning och vård är viktiga frågor. Men hur långt ska samhällets ansvar sträcka sig?”
Så formuleras alltså utgångspunkten för de avsnitt i boken som handlar om bland annat arbetsliv och arbetsmarknad.
Märkligt om industrialiseringen
Boken behandlar industrialiseringen på fem rader. Så här beskrivs hur människor påverkades av den processen:
”Människor flyttade från landsbygden och in till städerna och blev lönearbetare i industrier. Villkoren var många gånger usla, lönen var låg och arbetstiden lång. Också barn var tvungna att arbeta. För att kunna förbättra sina villkor började arbetarna att organisera sig i olika fackföreningar ute på arbetsplatserna.”
Palmquist och Widberg säger inget om att industriarbetarnas reallöner åren 1870-1913 ökade med 2,9 procent per år. Knappast något land i Europa hade högre siffror. Genomsnittet för Europa var 1,3 procent och i länder som Storbritannien, Tyskland och USA låg löneökningarna kring 1 procent. Det snabbt ökade välståndet ledde till att flera välfärdsreformer då började genomföras.
Mer om arbetslöshet än om arbete
Kapitlet om dagens arbetsmarknad handlar nästan uteslutande om arbetslösheten och dess orsaker. Vore det inte på sin plats att i en lärobok för gymnasiet berätta något om de arbeten som finns och vad som krävs för att lyckas bra i arbetslivet?
Konstigt om ekonomiska system
Millennium beskriver två ekonomiska modeller: marknadsekonomi och planekonomi. Författarna understryker att modellerna är teoretiska och att verklighetens ekonomier inte fungerar precis som modellerna. De brister som kännetecknar verklighetens marknadsekonomier är: utslagning, arbetslöshet, ekonomisk berg- och dalbana, att stora företag sätter konkurrensen ur spel, resursslöseri och miljöförstöring.
Beskrivningen av de verkliga planekonomiernas problem är betydligt mer återhållsam. Här sägs att ”information är det största problemet”, vilket leder fram till följande: ”På grund av den stora informationsmängd som ska samlas in och utvärderas blir planekonomins arbetssätt mycket tidskrävande. Det leder i sin tur till att ett planekonomiskt system blir ineffektivt och långsamt när det gäller att utveckla nya och bättre produkter.”
Det finns ingen anledning att sätta enskilda betyg för bokens olika moment. Det får bli ett klart IG för allt som har med ekonomi och näringsliv att göra. Och vi får bara hoppas att Bonniers inte låter Christer Palmquist och Hans Kristian Widberg göra något tredje försök som läroboksförfattare.
