Skolverket slog nyligen larm om att likvärdigheten mellan skolor minskar och att segregeringen ökar. Ibrahim Baylan hakade snabbt på med att lova krafttag mot friskolor som ökar segregering, vilket kort därefter följdes av en utredning om att förbjuda vinst i skolor.
Bakgrunden till all uppståndelse var två rapporter från skolverket som i huvudsak kom fram till följande: Bra skolor får bättre resultat än dåliga skolor. Skillnaden mellan skolor kanske har ökat (omöjligt att dra några säkra slutsatser eftersom vi under den studerade perioden fått ett nytt betygsystem). Det finns en tendens att elever med högutbildade föräldrar i ökande grad går på samma skolor. Tre förklaringar gavs; kommunaliseringen av skolan, ökad boendesegregation och införande av möjligheten att fritt välja skola.
Med andra ord ger knappast rapporterna grund för så långt gående slutsatser som Skolverket gav uttryck för. Det finns dock ett mer grundläggande problem med verkets utspel. Skillnader i skolornas resultat ses av Skolverket som bevis på brister i likvärdigheten. Men eftersom likvärdighet (enligt verket) ska tolkas som att ”alla elever ska ges samma möjligheter att prestera väl”, är det inte självklart att resultaten ska vara den relevanta måttstocken. Det skulle i så fall få den absurda konsekvensen att om vissa individer eller vissa skolor blir väldigt framgångsrika relativt andra är det ett hot mot likvärdigheten. Kan det inte istället vara så att möjligheten att välja den skola som passar den enskilda elevens behov och förutsättningar bäst är något som ökar likvärdigheten?
Men Baylans reaktion är ändå mera anmärkningsvärd. Skolverkets rapporter ger en god bas för att seriöst diskutera hur skolan i ett valfrihetsbaserat system med stor mångfald kan uppnå målet om likvärdighet och bidra till att segregeringen i samhället minskar. Men att påstå att det är friskolorna i allmänhet, och vinstdrivande sådana i synnerhet, som är orsak till allt möjligt ont i skolan, saknar inte bara grund i dessa och andra rapporter. Det för ned debatten på pajkastningsnivå, där skolan och skolans utveckling riskerar att bli den största förloraren.
Det finns mycket att säga om vilken roll friskolorna har, eller vinstens (och förlustens) betydelse (läs gärna den nyutkomna rapporten ”Vad är det för vinst med friskolor”, som kan laddas ner här). Men alldeles oavsett vad man tycker om friskolor, kan det väl knappast vara de dryga 400 grund- och gymnasieskolor som drivs i aktiebolagsform som bär skulden till ökad segregation i samhället eller kvalitetsbrister i skolorna?
Jag hade hoppats att den politiska debatten – 14 år efter valfrihetsreformen – skulle fokusera mindre på vem som äger enskilda skolor och mera på kvalitet och andra frågor som är centrala för hur skolorna ska uppnå bästa möjliga resultat. Men när också Göran Persson i valårets första partiledardebatt, gör ett huvudnummer av farorna med friskolor, inser jag att denna förhoppning knappast kommer att infrias – i vart fall inte före den 17 september.
