Läroboken Puls Historia för högstadiet är ingen uppmuntrande läsning. Författarna saknar uppenbarligen intresse för entreprenörskap och företagande. Dessutom tycks de helst undvika att berätta om de positiva inslagen i samhällsutvecklingen.
Vi ska granska ett antal av högstadiets historieböcker och börjar med Göran Körners och Lars Lagheims Puls Historia (Natur & Kultur). Att sammanfatta hela världshistorien från forntid till nutid innebär naturligtvis att man måste välja bort det mesta. Men prioriteringarna måste ändå kunna granskas kritiskt.
Vanliga brister
Puls Historia kännetecknas av brister som tyvärr är vanliga i läroböckerna: För det första ges den ekonomiska historien en mycket mer summarisk behandlig än den politiska historien. Och då det gäller ekonomisk historia präglas framställningen av att välstånd mer skapas genom fördelningspolitik än genom ekonomisk tillväxt.
Några typiska formuleringar i boken är: ”Industrialismen gjorde några få allt rikare, medan det stora flertalet bara blev fattigare” (om Europa på 1800-talet). ”Fördelningspolitiken gjorde att allt fler fick råd med saker de tidigare bara drömt om” (om rekordåren i Sverige på 1960-talet).
Sparsamt med företagare
Överhuvudtaget är företag och företagare mycket sparsamt förekommande i Puls Historia. Egentligen är det bara på ett ställe som boken mer utförligt beskriver några verkliga svenska personer och företag.
Och här följer man standardformulär 1 A för läroboksskrivande, nämligen att exemplifiera med några svenska snilleföretag kring förra sekelskiftet, till exempel LM Ericsson, Separator och SKF.
Inget ont om dessa företag. Men varför ska man alltid – och enbart – ta med dessa företag i historieböckerna. Varför inte berätta om något företag grundat efter första världskriget? Varför inte ta med något företag som inte baseras på en uppfinning? De flesta framgångsrika företag (till exempel H&M, Ikea och Securitas) bygger på organisatoriska innovationer, inte på tekniska konstruktioner.
Lyckas åstadkomma sakfel
Genom att, som i Puls Historia, jämställa Separators grundare Gustaf de Laval (som var en katastrofal företagare) med SKF:s Sven Wingquist (som var en skicklig företagare) missar man hela poängen med vad som skapar ett framgångsrikt företag; nämligen en kompetent företagare.
Trots att boken bara innehåller några få företagsexempel så lyckas författarna även åstadkomma ett par sakfel. De påstår de att ”de gamla svavelstickorna var giftiga och lättantändliga”. I själva verket var det den äldre typen av fosfortändstickor som var giftiga och lättantändliga.
Dessutom påstår de att Lars Magnus Ericsson uppfann hörluren på telefonapparaterna. Det gjorde han inte. Och även om så hade varit fallet skulle detta inte ha kunnat förklara att LM Ericsson blev ett internationellt framgångsrikt företag. Men Körner och Lagheim är så fixerade vid tanken att ett framgångsrikt företag måste bygga på en genial uppfinning, att de måste tillskriva Lars Magnus Ericsson någon uppfinning för att göra historien begriplig.
Företag i negativa sammanhang
Puls Historia nämner i förbigående två svenska företag som är yngre än SKF (grundat 1907), nämligen Volvo (bild på en lycklig 1950-talsfamilj med en PV444), och två svenska storvarv. Om de senare skriver man: ”Men båtvarv som Kockums och Götaverken gick inte att rädda.”
Formuleringen är kännetecknande för Körner och Lagheim: Företag nämns helst om de är förknippade med något negativt (till exempel nedläggning). Exemplet visar också att författarna är usla pedagoger. Vi kan utgå från att mycket få högstadieelever i dag har hört talas om Kockums eller Götaverken. Var låg de? Varför var dessa varv viktiga? (Genom att felaktigt kalla dessa fartygsvarv för båtvarv får man ju snarast intrycket av att de tillverkade segelbåtar eller roddbåtar.)
USA förbises
Körners och Lagheims ointresse för framförallt efterkrigstidens företagande blir än mer utmärkande i det kapitel som behandlar USA. Man skulle kanske kunna förvänta sig att en lärobok i historia på något sätt skulle beröra (och helst försöka förklara) varför USA har blivit världens största ekonomi och så totalt dominerande inom till exempel IT, forskning (se exempelvis var de senaste decenniernas naturvetenskapliga nobelpristagare har varit verksamma), populärkultur och många andra områden. Men om detta sägs ingenting.
Puls Historia förbigår praktiskt taget helt att säga något om en av vår tids stora förändringskrafter, nämligen informationsrevolutionen. Man måste nog vara läroboksförfattare för att inte förstå att utvecklingen av exempelvis transistorn, persondatorn, Internet och mobiltelefonen är både relevant och intressant kunskap för dagens elever.
Vilken prioritering ligger bakom Körners och Lagheims val att inte säga något om IT-industrin i USA samtidigt som de vältrar sig i praktiskt taget varje politisk skandal som har skadat USA:s anseende. Varför är problemet med rösträkningen vid presidentvalet i Florida år 2000 viktigare än IT-undret i Silicon Valley?
Hellre ånglok?
Informationsrevolutionen berörs dock helt kort i avsnittet om Sverige på 1980-talet: ”Industrin ställde om sig till högteknologi med datorer och robotar, vilket ökade arbetslösheten.” Är Körner och Lagheim verkligen säkra på att fler hade fått jobb om svensk industri skulle ha behållit en äldre teknologi? Det kanske hade varit ännu bättre om vi behållit ångloken och ångfartygen med sina eldare?
Man får en stark känsla av att Körner och Lagheim till varje pris vill undvika att de elever som läser Puls Historia ska få veta att mycket har blivit bättre i världen under senare decennier. Faktum är att världen under denna tid har upplevt det största välståndslyftet i historien. Hundratals miljoner människor har lyfts upp ur djup fattigdom till en drägligare tillvaro. Barnadödligheten i världen har minskat. Medellivslängden har ökat. Analfabetismen har trängts tillbaka, liksom barnarbetet.
Ensidigt negativ bild
Om detta sägs ingenting i boken. I stället ges en ensidigt negativ bild av utvecklingen. I boken sägs visserligen att det finns en del rika oljeländer på Arabiska halvön och att ”Några få Syd-länder hade en snabb ekonomisk utveckling mot slutet av 1900-talet, till exempel Taiwan, Sydkorea, Singapore och Hongkong.” Så mycket för det kinesiska ekonomiska undret.
Göran Körner och Lars Lagheim må vara besvikna och desillusionerade och ha tappat allt hopp om de ideal och visioner de hade som unga. Vad vet jag? Men varför ska de nödvändigtvis trycka på dagens elever detta missmod? Vad är det egentligen för fel på tanken att upplysa den unga generationen om att allt i världen kanske inte går åt helvete?
