Ordet "entreprenör" förekommer överhuvudtaget inte. Bengtsson berör inte heller regelverkens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Den beskrivningen av hur sex svenska storföretag har uppkommit är fylld av sakfel.
Bengt-Arne Bengtssons Z-classic (Liber 2005) ingår i en omfattande läroboksserie med Bengtsson som författare. Z-classic är utformad för ett kvalificerat A-kursalternativ, varför man här har anledning att ställa lite större krav på djupet i framställningen än i läroböcker med andra inriktningar. Mycket av innehållet överensstämmer tämligen väl med en av de böcker som granskades 2002, nämligen Zigma (2000).
En viktig aspekt är vad eleverna får lära sig om entreprenörernas betydelse i ekonomin; i dag och genom historien. Följande frågor är då av intresse:
- Förekommer begreppet entreprenör – och hur definieras det i så fall? Hur beskrivs entreprenörens roll för den ekonomiska utvecklingen?
- Vilka exempel ges på svenska företag och entreprenörer – nutida eller historiska – och hur skildras deras bidrag till utvecklingen?
- Hur beskrivs de ekonomiska regelverkens betydelse för entreprenörskapets möjligheter och därmed för den ekonomiska utvecklingen?
- Ges några exempel på hur skillnader i regelverk kan förklara att vissa länder har haft en god ekonomisk utveckling medan andra har klarat sig mycket sämre?
Dessa frågor är centrala av följande skäl: All samhällsutveckling – inom ekonomi, vetenskap, kultur och andra sektorer – bygger på experimentella processer. På att många människor prövar nya idéer. Därför är det viktigt att det finns människor som kan och vill göra experiment, dra slutsatser av dem och försöka omsätta dem i praktiken. En nyckelgrupp i ekonomins experimentella processer är entreprenörerna – alltså personer som tar initiativ till och organiserar nyskapande affärsverksamheter.
För att entreprenörskapet ska få betydelse måste det finnas regelverk i samhället som är gynnsamma. Det handlar både om formella regler (lagstiftning) och informella regler (attityder). Det ska finnas möjligheter och motivation att pröva nya idéer. De lyckade idéerna ska ha goda möjligheter att expandera och konkurrera ut sämre idéer (även sådana som tillämpas i etablerade företag och andra samhällsinstitutioner).
Mindre lyckade idéer (och företag) ska kunna utmönstras i former som är socialt acceptabla.
Inget om entreprenörer
Vi kan konstatera att Bengt-Arne Bengtsson ger frågor kring ekonomisk utveckling ett stort utrymme i boken. Kapitlet "Resurser”, som behandlar BNP, tillväxt och världshandel, omfattar 40 sidor. Därtill finns avsnitt i kapitlet ”Ekonomi” som också har bäring på de frågor vi tittar särskilt på. Tyvärr måste jag dock ge Bengt-Arne Bengtsson IG på tre punkter och G- på en fjärde. Bristerna beror alltså inte på otillräckligt utrymme eller på att han inte behandlar de ämnen jag granskar utan på att han inte behärskar ämnet.
Såvitt jag kan se förekommer ordet entreprenör inte alls i boken. Det är en klar brist eftersom ordet är så centralt i den allmänna debatten. Nu kan man kanske behandla ämnet hygglig ändå, utan att använda just detta ord. Men här kan jag inte sträcka mig längre än G-.
Bengtsson har förvisso en ambitiös ansats när han ska försöka förklara orsakerna till att Sverige på 100 år blev ett av världens rikaste länder. Han anger inte mindre än tio tänkbara förklaringar. En av dem (nummer 5) heter ”idéer och initiativ”. Det handlar uppenbarligen om ett försök att förklara företagsamhetens betydelse. Gnosjö framställs här som en förebild. Men framställningen är mycket ytlig. Något seriöst försök att förklara vad en entreprenör gör och varför detta är viktigt görs inte.
Undermåligt om svenska företag
Förekommer då några exempel på viktiga svenska företag och företagare? Ja, det finns en faktaruta som behandlar tillkomsten av sex företag: SKF, Electrolux, Ericsson, Alfa-Laval, Volvo och IKEA. Bengtssons urval och beskrivningar återspeglar typiska brister i läroböckerna: Stor tonvikt läggs på (verkstads)industrier medan övriga näringslivet nästan helt nonchaleras. Dessutom koncentreras beskrivningarna av de fem industriföretagen helt på den tekniska sidan, trots att affärsmässiga och organisatoriska innovationer var väl så viktiga för dessa företags framgångar. (I Volvos fall handlade det nästan helt om organisatoriskt nytänkande, inte om någon ny teknisk konstruktion.)
Minst lika anmärkningsvärt är att Bengtsson på ett så litet utrymme (en knapp sida) lyckas pressa in så många missvisande beskrivningar och direkta sakfel (felaktiga årtal, sammanblandning av företag, fel personnamn etc.). Samma fel påtalade jag i granskningen av Zigma 2002 utan att det har föranlett någon rättelse. Man undrar oroligt varför författare och förlag som lever på att försöka förmedla kunskap till det uppväxande släktet själva tycks ha så svårt att tillgodogöra sig ny kunskap. Här blir det alltså ett klart IG.
Inget om regelverken
De tredje och fjärde punkterna i granskningen gällde de ekonomiska regelverkens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Även här måste det bli IG. Regelverken nämns nämligen inte bland Bengtssons tio förklaringsmodeller.
Jag hävdar att regelverkens betydelse är den enskilt viktigaste förklaringen till skillnader i ekonomisk utveckling mellan olika länder. Hur ska man annars förklara att det svenska ekonomiska undret inleddes på 1870-talet? Att det råvarurika, investeringsintensiva och välutbildade Sovjetunionen blev en ekonomisk katastrof? Eller skillnaderna mellan Öst- och Västtyskland samt mellan Nord- och Sydkorea? Eller de senaste decenniernas kinesiska och indiska under?
Även om man inte delar uppfattningen att spelreglerna är allra viktigast så är det helt orimligt att inte nämna dessa när man räknar upp tio tänkbara förklaringar. Faktum är att Bengtsson hade med en text om detta i Zigma. Jag skrev 2002 så här om detta: ”Trots att avsnittet upptar en hel sida så är det tämligen abstrakt och svårbegripligt och jag får intrycket av att författaren inte själv inser vilket viktigt ämne han har kommit in på.”
Jag hade uppenbarligen rätt. Bengtsson förstod inte att han råkat snubbla på något väsentligt. Så den tuvan togs bort i den nya boken.
Missvisande om marknadsekonomin
Bengtssons bristande förståelse för regelverkens betydelse får också konsekvenser för beskrivningen av vad en marknadsekonomi är. Han påstår att ”i den rena marknadsekonomin är politiska beslut som rör ekonomin helt bannlysta. En ’osynlig hand’, i form av s.k. marknadskrafter, ordnar allt till det bästa”.
Beskrivningen är absurd. Alla seriösa bedömare av ekonomiska system hävdar att det finns en rad exempel på ”politiska beslut som rör ekonomin” som stärker marknadsekonomins funktionssätt. Det gäller till exempel aktiebolagslag, konkurslag, patentlag och internationella handelsöverenskommelser. Sådana reformer genomfördes i Sverige på 1800-talet, vilket lade grunden till det svenska ekonomiska undret – och liknande reformer har genomförts i de länder som under senare decennier har skapat motsvarande under.
Och många andra brister
Svagheterna i Z-classic ligger på flera plan: bristande kunskap hos författaren, svag stilistik och bristande pedagogik. Låt oss visa detta genom tre avslutande exempel.
När Bengtsson ska förklara vad BNP är och vilka problem som finns med detta mått, gör han sig till tolk för en vanlig men oacceptabel missuppfattning, nämligen att miljöförstöring höjer BNP: ”t.ex. kalkning av försurade sjöar bidrar faktiskt till en ökning av BNP!”.
Så är det alltså inte. Felet beror på att Bengtsson inte förmår skilja på att något ingår i BNP (t.ex. kalkning av sjöar) och att något ökar BNP.
På flera ställen i boken förekommer fumliga och svårbegripliga meningar. Ta till exempel dessa:
”Under efterkrigstidens snabba ekonomiska tillväxt kom några få svenska finansfamiljer att bli dominerande ägare inom den expanderande industrin. Vi tänker i första hand på familjen Wallenberg. Men även Rausing, Johnson och Kempe var namn som förpliktade. Numera spelar dessa ägare en allt mindre roll, även om Wallenberggruppen (genom sitt maktbolag Investor) fortfarande är att räkna med.”
Detta är ett av ytterst få ställen i boken där namn på svenska företagare nämns. Men texten ger upphov till fler frågor än den besvarar. Vilka var Wallenberg, Rausing, Johnson och Kempe och vilka verksamheter var de engagerade i? Förmodligen vet inte heller Bengtsson det. Varken namnen eller periodiseringen är särskilt träffande. Spelar exempelvis Rausing och Bonnier mindre roll i dag än under 1960-talet?
Som professionell skribent lider man av att läsa hur Bengtsson ofta rör till resonemangen därför att han inte förmår finna en pedagogisk utgångspunkt varifrån analysen sedan kan byggas upp. Ta exempelvis avsnittet om transfereringar (som försetts med den groteska rubriken ”Den offentliga sektorn rör om i grytan”). Allt hade blivit så mycket enklare för Bengtsson och läsarna om han som utgångspunkt hade valt konstaterandet att transfereringarnas huvudsyfte är att omfördela inkomster mellan olika perioder i människors liv (inte, som Bengtsson tror, att ta från de rika och ge till de fattiga).
