För det första innehåller boken en bra skildring av den industriella revolutionens förutsättningar i Storbritannien. För det andra tillhör boken de bättre då det gäller att beskriva de politiska reformer som under 1800-talet skapade bättre förutsättningar för entreprenörskap i Sverige. För det tredje är Historiens ansikte i det närmaste unik bland svenska läroböcker med ett avsnitt som beskriver vår tids informationsrevolution. De flesta läroböcker brukar ju nästan inte ha något att säga om de senaste 50 årens ekonomiska utveckling i den industrialiserade världen.
Torftigt om näringslivet
Med detta sagt har förtjänsterna i Historiens ansikte beskrivits i sin helhet vad gäller vårt granskningsområde. Boken har en mycket stark tyngdpunkt på den politiska historien och behandlar näringslivet mycket torftigt. Näringslivet berörs nästan enbart som ett bihang till de politiska avsnitten. Att boken innehåller ett förtjänstfullt avsnitt om 1800-talets ekonomiska reformer beror troligen på författarnas engagemang för den politiska historien, inte på att de skulle vara intresserade av näringslivets betydelse.
... och även om entreprenörer
När det gäller personer som har varit verksamma som entreprenörer, företagsledare eller uppfinnare inom svenskt näringsliv efter år 1800 har jag bara hittat fem personer. Tre av dem nämns för sina politiska insatser: Lars Johan Hierta (som grundade Aftonbladet) samt Bert Karlsson och Ian Wachtmeister (som grundade Ny demokrati). Ivar Kreuger nämns (fast namnet är felstavat) som en framgångsrik affärsman som ”drabbades mycket hårt av aktiespekulation och börskrasch” (en märklig beskrivning), varefter han begår självmord. Den ende svensk som därutöver omnämns är Alfred Nobel.
Snävt urval av företag
Om man ser till privata företag som omnämns för att de har bidragit till den svenska ekonomiska utvecklingen så har jag (förutom Nobels industrier) bara hittat Separator, SKF, Husqvarna och Ericsson. Alla nämns i kapitlet som behandlar åren 1900-1918, utom Ericsson som omnämns i en bildtext om den moderna informationsrevolutionen. Detta är alltså ett utomordentligt litet och dessutom snävt urval vad gäller branscher och tidsperioder.
Därutöver nämns TeliaSonera som ett exempel på ”utförsäljning av tidigare statligt ägda företag”. Varför använder författarna det negativa ordet ”utförsäljning”? Varför väljer de TeliaSonera exempel på ett privatiserat företag? Svenska staten är störste aktieägare i TeliaSonera med 37 procent av aktierna. Näst störst är finska staten med 14 procent.
