I höstas återinfördes det fjärde tekniska året på gymnasiet och därmed också möjligheten att bli gymnasieingenjör. Trots att det ännu bara är ett treårigt försök på sammanlagt 20 gymnasieskolor runt om i landet, är det efterlängtat. Den pågående generationsväxlingen ger brist på medarbetare inom många tekniska yrken.
Ingenjörssamfundet är positivt till den nya utbildningen och hoppas att de 500 utbildningsplatserna permanentas efter 2014 och gärna också utökas.
– Men det förutsätter att utbildningarna är av sådan kvalitet att de fyller en funktion och accepteras av arbetsgivarna, säger Terje Andersson, vd för Ingenjörssamfundet.
Farhågorna om utbildningskvaliteten beror bland annat på att den tvååriga högskoleutbildningen för ingenjörer som delvis skulle ersätta den fyraåriga tekniska gymnasieutbildningen när den togs bort 1992, inte har blivit någon framgång.
Men hur ska kvaliteten kunna garanteras?
– Det tror jag framför allt vilar på företagen, arbetsgivarna, fortsätter Terje Andersson. Det är där som ungdomarna ska börja arbeta och det är de som måste beskriva vilka kompetenser och vilket kunnande de unga, nya medarbetarna måste ha med sig.
Torgny Martinsson, ansvarigt undervisningsråd för de tekniska utbildningarna på Skolverket, är inne på samma linje:
– Anställningsbarheten är den effekt vi värderar högst, om de får jobb eller inte, säger han i en intervju på Ingenjörssamfundets hemsida.
Sprida information
Trots den stora och ökande bristen på ingenjörer, är den återinförda gymnasieutbildningen relativt okänd bland företagen, det är både Terje Andersson och Torgny Martinsson överens om. Det menar också att ansvaret för att sprida informationen ligger på skolorna.
– Och när de gör det får de också möjlighet att starta en dialog med företagen på orten om vilka behov de har, säger Terje Andersson. Just den dialog som måste till för att säkra kvaliteten och den kan bara komma till stånd om skolor och företag samarbetar med varandra.
Terje Andersson menar att om kvalitetsarbetet i den nya gymnasieingenjörsutbildningen hamnar på en nationell nivå, då riskerar det att drunkna i ”något tvåårsprojekt”. Istället är det de lokala behoven som måste styra och där är skola och företag huvudrollsinnehavare.
– Skolor som kan visa att de har utbildningar som ger jobb, blir eftertraktade skolor. Företag med goda skolkontakter och som är duktiga på att anställa unga medarbetare direkt från gymnasiet, blir populära arbetsgivare. Och finns en fungerande arbetsmarknad på orten, då flyttar inte de unga iväg.
– Hur det ska göras? Genom att tala med varandra, frågar man så får man svar och kan börja identifiera behov och lösningar. Svårare än så är det faktiskt inte.
