Nej till låglönesatsningar som skapar högre lönemurar

Sverige har den mest sammanpressade lönestrukturen i OECD. Ett stort problem på den svenska arbetsmarknaden är den höga arbetslösheten bland människor med bristande utbildning, erfarenhet och kompetens. En orsak till att många okvalificerade står utanför arbetsmarknaden och inte kan konkurrera om de jobb som finns är att låglönesatsningar gör det för dyrt att anställa dem. Låglönesatsningar tar bort förutsättningarna för enklare jobb.

Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen. Arbetsinsatsen från den som har begränsad kompetens och erfarenhet ger mindre än insatsen från en mer kunnig och rutinerad medarbetare. Lön bör därför kopplas till kompetens, ansvar och prestation.

Det behövs en rimlig lönespridning med en ökad spännvidd mellan de lägsta lönerna och lönenivåerna för de som är mer erfarna och kvalificerade. Det är rättvist att den som lär sig mer, utför svårare arbetsuppgifter och tar större ansvar får bättre betalt.

Den så kallade solidariska lönepolitiken – vars främsta hörnsten är låglönesatsningar – är en osolidarisk sysselsättningspolitik som leder till ökad arbetslöshet. Höjda lägstalöner innebär att många inte kommer att få någon lön alls eftersom jobb försvinner då arbetsgivare inte längre har råd att anställa.

I kombination med höga marginalskatter ger en utjämnad lönestruktur låga drivkrafter för människor att vilja utbilda sig, ta på sig mer ansvar och att arbeta mer.