Lobbying på två olika sätt

Till skillnad från i USA är ordet ”lobbying” idag i Europa fortfarande förknippat med något fult och oanständigt. Den 8 maj röstade Europaparlamentet för införande av nya uppföranderegler för EU-lobbyister. Man rekommenderar bland annat att det ska upprättas ett obligatoriskt register över lobbyister, att lobbyisternas finansiella situation redovisas, att europaparlamentarikerna redogör för vilka externa kontakter som tagits i lagstiftningsarbetet och att definitionen av ”lobbyist” breddas till att också omfatta facket, frivilligorganisationer och tankesmedjor.

Rekommendationerna är svaret på kommissionens så kallade transparensinitiativ. Detta syftar till att skapa lika hög grad av öppenhet och insyn i lobbyingarbetet som i USA.

Bryssel är idag världens näst största lobbyingstad efter Washington. Runt 15 000 personer tillbringar sina dagar och ofta kvällar med att söka påverka EU:s beslutsfattare. Gruppen är långt ifrån homogen och representerar inte endast finansiella intressen vilket många tror eller vill få andra att tro. Facket, miljörörelsen, konsumentintressen, regionala företrädare med flera är samtliga lobbyister. Även EU:s institutioner kan på olika sätt ”lobba” varandra.

En jämförelse mellan lobbying i EU och USA måste utgå från det institutionella och politiska ramverk som existerar i Bryssel och Washington och som lobbyister måste anpassa sig till för att bli framgångsrika. Idag råder fundamentala skillnader mellan dessa ramverk.

USA är en nationalstat med en federal struktur. EU är en samling nationalstater med endast vissa begränsningar till deras suveränitet. En annan skillnad är det faktum att den institutionella ramen i Washington varit intakt i decennier medan den i EU är i ständig förvandling. Ytterligare institutionella förändringar kommer med det nya Lissabonfördraget, som förväntas träda ikraft 2009.

I USA tenderar politiken inom ramen för ett tvåpartisystem att antingen vara samlande eller högst konfrontatorisk. Inom EU är politiken mycket mer mångfacetterad med en uppsjö av partier som till största del är nationellt förankrade.

Den kulturella mångfalden i Europa är en annan avgörande skillnad. De olika språk som talas bidrar till svårigheten att närma sig beslutsfattare i EU som inte kommer från samma land. Detta är särskilt påträngande i relationen med europaparlamentarikerna som fortfarande uppskattar samtal på sitt eget språk. Det ömsesidiga beroendet är ytterligare en betydelsefull skillnad i hur lobbyingarbetet går till i Washington. EU-institutionerna välkomnar och behöver extern input.

Andra viktiga skillnader är den offentliga finansieringen; svängdörrarna; bristen på representativitet; det finansiella flödet; transparensen/öppenheten; samt medias insyn.

Finansiering: Endast i undantagsfall finansierar den amerikanska administrationen externa aktörer. I EU förhåller det sig precis tvärtom.

Svängdörrar: Washington karaktäriseras i mycket högre grad än Bryssel av en ”svängdörrspolitik” där tjänstemän anställningsmässigt rör sig fritt mellan ”civilsamhället” och den beslutande makten. Inom EU är det högst ovanligt att tjänstemän från EU:s institutioner tillfälligt eller permanent ”byter sida” och tar anställning som lobbyist eller vice versa.

Representativitet: I USA är det vanligt att kongressledamöter är lyhörda inför valkretsens prioriteringar och önskemål. Detta bidrar till att frågorna ofta kretsar kring det lokala/regionala. Väljarkåren i EU upplever en mindre möjlighet att påverka politiken än i USA eftersom europafrågorna är kontinentala och därmed svårare att förstå.

Finanserna: I USA stödjer näringslivet rutinmässigt partiers och enskilda politikers valkampanjer genom finansiella bidrag som kanaliseras via så kallade Political Action Committees, PAC. I EU upplevs detta förhållningssätt som oetiskt och är därför varken accepterat eller reglerat. Snarare går pengaflödet i EU i motsatt riktning, från det offentliga till ”civilsamhället” genom statligt stöd, bidrag, subventioner, förmånliga kontrakt o dyligt.

Öppenhet: I USA anses lobbying ha en enorm potential att påverka beslutsprocesser och är därför kringgärdat av transparenskrav. The Lobbying Disclosure Act tvingar lobbyingaktörer att redogöra för vilka kunder de representerar, vilka frågor de huvudsakligen arbetar med och hur mycket de tjänar. EU-kommissionen har tills nu motsatt sig krav liknande de i USA och endast tagit fram mindre formella minimistandards. Man har dock begärt att lobbyisterna undertecknar den frivilliga uppförandekoden som tagits fram av the Society of European Affairs Professionals, SEAP, och Public Affairs Practitioners, PAP.

Medierna: Media i USA har enormt inflytande och synar aktivt lobbyisters aktiviteter. Oegentligheter publiceras snabbt och skoningslöst. I Bryssel däremot har media inte samma roll och sysslar inte med samma form av ”grävande journalistik” som förekommer i USA. Det finns heller inte i egentlig mening någon ”europeisk” press.

Skillnaderna i lobbying är alltså stora mellan Bryssel och Washington. Och detta faktum kommer att förändras endast marginellt genom nya uppföranderegler. Näringslivet välkomnar att samtliga aktörer föreslås omfattas så att balans och rättvisa skapas.

Genom att den inre marknaden utvecklas och effektiviseras, EU fortsätter att utvidga medlemskretsen och att EU:s makt och inflytande globalt ökar, kommer Bryssel bli ännu viktigare att påverka. Detta bör inte minst näringslivet beakta i sin Brysselverksamhet.