1. Löneutveckling, BNP och KPI

Anställdas löner och sociala avgifter och därmed företagens löne- och arbets- kraftskostnader revideras varje år. Löneökningar innebär inte alltid att det går att köpa mer för pengarna eftersom prisutvecklingen inverkar på köpkraften.

Den årliga löneökningstakten för arbetare och tjänstemän växlade ned från mellan 6 och 12 procent under 1970- och 1980-talet till mellan 2 och 6 procent under 1990- och 2000-talet. Tidigare var det inte ovanligt med löneökningar på mer än 10 procent och 1975 ökade tjänstemännens löner med närmare 19 procent. De senaste fem åren har löneökningarna varit mellan 2,0 och 3,0 procent. Samtidigt som den nominella löneutvecklingen växlade ned under 1990-talet gjorde också inflationen det. Den reala löneutvecklingen har därför utvecklats betydligt mer stabilt under de senaste 18 åren. Mellan 1977 och 1983 var den reala löneutvecklingen negativ för både arbetare och tjänstemän liksom under några år i början av 1990-talet. Det är således inte så att höga nominella löneökningar ger höga reallöneökningar. Över tid tycks det motsatta förhållandet stämma bättre. De sociala kostnaderna för arbetare har under ett antal år varit nedsatta till följd av att premierna subventioneras via överskottsmedel i de kollektivavtalade försäkringssystemen.

Diagram 1.1 Löneutveckling 1965–2015

Källa: Svenskt Näringsliv och SCB

Tabell 1.1 Arbetskraftskostnadsutveckling i procent 2000–2015

Källa: Svenskt Näringsliv, Skatteverket och SCB

Bakgrundsinformation
Utvecklingen i lön och arbetskraftskostnad kan mätas nominellt och realt. Den nominella utvecklingen är den faktiskt uppmätta. Den reala beräknas genom justering för genomsnittlig prisutveckling. På så vis ges en bild av hur mycket mer/ mindre den anställde faktiskt kan handla varor och tjänster för. I tabellen redovisas de totala ökningarna i arbetskraftskostnad, det vill säga löneökningar inklusive förändringar i sociala kostnader. Uppgifterna om sociala kostnader avser det förändrade avgiftsuttagets inverkan på de totala arbetskraftskostnaderna. Löneutvecklingstalen för arbetare t o m 1996/97 baserades på löneelementen TPSH och korrigerades med hänsyn till de avtalsmässiga höjningar som inträffat under andra halvåret respektive år. Eftersom en ny insamlingsperiod – utan helgdagar – används från och med 1998, beräknas löneutvecklingen från och med 1997/98 enbart på tid- och prestationslön.

Diagram 1.2 Arbetskraftskostnad, årslön och reallön för arbetare 1970-2015

Källa: Svenskt Näringsliv och SCB

Sedan 1970 har arbetarnas genomsnittliga löner ökat med cirka 1 160 procent och till följd av högre kostnadsökningar i lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter har arbetskraftskostnaderna ökat med cirka 1 430 procent. Reallönen har under samma period ökat med 67 procent. Under vissa perioder har reallönen till och med minskat. Sedan 1994 har reallöneutvecklingen varit god, sammantaget har den ökat med 45 procent.

Tabell 1.2 Arbetare 1970-2015

Källa: Svenskt Näringsliv, Skatteverket och SCB

Bakgrundsinformation
Uppgifterna avser arbetare i företag anslutna till Svenskt Näringsliv. Uppgifterna har inte strukturrensats och är därför inte fullt jämförbara med motsvarande uppgifter gällande tjänstemän.

Diagram 1.3 Arbetskraftskostnad, årslön och reallön för tjänstemän 1970-2015

Källa: Svenskt Näringsliv och SCB

Sedan 1970 har tjänstemännens genomsnittliga löner ökat med cirka 1 270 procent men på grund av höjningar av lagstadgade och avtalade arbetsgivaravgifter har arbetskraftskostnaderna ökat med cirka 1 590 procent. Reallönen har under samma period ökat med 81 procent. Under vissa perioder har den till och med minskat. Nästan hela reallöneökningen, 69 procent, har därför tillkommit under de senaste 20 åren.

Tabell 1.3 Tjänstemän 1970-2015

Källa: Svenskt Näringsliv, Skatteverket och SCB

Bakgrundsinformation
Uppgifterna avser tjänstemän i företag anslutna till Svenskt Näringsliv

Reallöneutveckling 1970–2015

De genomsnittliga reallönerna har under de senaste 45 åren ökat med 67 procent för arbetare och 81 procent för tjänstemän. Utvecklingen har emellertid varit ryckig. Under vissa perioder har reallönen stigit kraftigt och under andra perioder har reallönen sjunkit. Denna utveckling kan delas in i fem perioder.

1970 till och med 1976 ökade reallönerna för arbetare med över 21 procent. Därpå följde en period på sju år då reallönerna minskade med totalt drygt 12 procent. Åren 1984 till och med 1989 ökade sedan reallönerna igen, totalt med nästan 14 procent. Trots fem år med stigande reallön var reallönen ändå inte lika hög 1989 som den var 1976. Efter 1989 följde åter en period fram till 1994 med fallande reallön. Reallönetappet under denna period summerade till totalt fem procent. Efter 1995 har reallönen ökat varje år. År 2015 var reallönen för en arbetare i genomsnitt 45 procent högre än vad den var 1994.

Även för tjänstemän har reallönen utvecklats ömsom positivt och ömsom negativt fram till mitten av 1990-talet. 1970 till 1976 ökade reallönen med över 14 procent. Därpå följde sju år med sjunkande reallön, totalt med minus 14 procent. Därefter ökade reallönen med drygt

10 procent fram till och med 1989 för att sedan åter sjunka med en dryg procent fram till och med 1995. Efter 1995 har reallönen ökat med 69 procent.

Diagram 1.4 Reallön för arbetare i 2015 års priser

Källa: Svenskt Näringsliv

Diagram 1.5 Reallön för tjänstemän i 2015 års priser

Källa: Svenskt Näringsliv

En viktig slutsats som kan dras är att 1970-, 1980- och halva 1990-talet präglades av att lönebildningen inte lyckades leverera reallöneökningar. Denna period sammanfaller med en period med höga nominella löneökningar, återkommande kostnadskriser i näringslivet, devalveringar av kronan, detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier, hög inflation samt osäkerhet om den framtida inflationen.

Lönebildningen omgärdas sedan början av 1990-talet av en delvis annan kontext. Viktiga förutsättningar är numera rörlig växelkurs och självständig centralbank vilket har resulterat i låg och stabil inflation samt lägre nominella löneökningar. Lönebildningen har också decentraliserats genom att löneförhandlingar mellan centralorganisationerna helt har avskaffats och genom att förbundsavtalen ger större möjligheter för företagen att bestämma nivå på löneökningen och/eller fördelningen av löneökningen. Allt detta har sannolikt bidragit till att lönebildningen och reallönerna har utvecklats mer stabilt under de senaste 16 åren. En tjänsteman tjänar i genomsnitt 200 000 kr mer per år 2015 än 1994 och en arbetare 105 000 kr mer, räknat i 2015 års priser. Jämfört med 1970 har tjänstemännens genomsnittliga köpkraft ökat med 220 000 kr och arbetarnas genomsnittliga köpkraft har ökat med 135 000 kr.

Löneutveckling 1977-2015

Fram till slutet av 1980-talet var följsamheten i löneutveckling stor mellan olika grupper av tjänstemän och arbetare. I samband med övergången från centrala till förbundsvisa och lokala löneförhandlingar har följsamheten minskat något.

Näringsgrenarnas förmåga att bära olika löneutveckling har nu en större betydelse. Löneutvecklingen påverkas nu i större utsträckning till exempel av konjunkturen inom byggbranschen och strukturella förändringar inom industrin.

Diagram 1.6 Relativ löneutveckling 2000-2015 för arbetare per näringsgren samt tjänstemän totalt, 2000 = index 100

Källa: Svenskt Näringsliv

Diagram 1.7 Relativ lönenivå 1977-2015 för arbetare per näringsgren samt tjänstemän totalt

Källa: Svenskt Näringsliv

Diagram 1.8 Löneutvecklingen 2000-2015 i absoluta tal (omräknat till timförtjänster) för arbetare per näringsgren samt tjänstemän totalt

Källa: Svenskt Näringsliv

Bakgrundsinformation
Uppgifterna avser anställda i företag anslutna till Svenskt Näringsliv. Uppgifterna avseende arbetare har inte strukturrensats och är därför inte fullt jämförbara med uppgifterna avseende tjänstemän. Lönebegreppet för arbetare är tid- och prestationslön samt skift-/obtillägg och helglön (T+P+S+H). Lönebegreppet för tjänstemän är fast månadslön, naturaförmåner samt genomsnittligt värde av prestationslön (provision, tantiem o dyl).