”Om parterna inte tar ansvar får politikerna bidra”

Medlingsinstitutets tidigare generaldirektör Claes Stråth intresserade sig för frågan om samhällsintresset och samhällsfarlighet i samband med Post- och telestyrelsens synpunkter på de varsel som riktades mot IT- och telekombranschen under 2016. Det hör enligt Claes Stråth inte till vanligheterna att en statlig myndighet ställer frågor om huruvida privata verksamheter har mekanismer som skyddar mot samhällsfarliga konflikter. Det fick Claes Stråth att börja granska vilka möjligheter det offentliga faktiskt har för att minska konflikter som kan utgöra ett hot mot samhällsintresset.

– Framväxten av dagens system för att bedöma en konflikts samhällsfarlighet skedde parallellt med framväxten av förhandlingsrätten för statliga tjänstemän. Den pågick under flera år men fick sitt genombrott 1976 – då gavs de statliga tjänstemännen nästintill samma möjligheter som övriga löntagargrupper, vilket skilde sig avsevärt från tidigare, sade Claes Stråth.

Före 1976 var tjänstemännens förhandlingsrätt enligt Claes Stråth hårt reglerad för att säkerställa så att samhällsavgörande funktioner inte slogs ut i samband med konflikter på arbetsmarknaden. Det var i samband med denna reform som det svenska systemet, där en konflikts samhällsfarlighet prövas av olika nämnder med representation för parterna på arbetsmarknaden, kom till.

Systemet visade sig dock snart ha en inbyggd svaghet, eftersom parterna hade lika många ledamöter och att det därför i regel blev oavgjort i nämnderna när arbetsmarknadens parter röstade om en konflikts eventuella samhällsfarlighet, vilket snabbt reste krav på förändring.

– Inför trycket av statliga utredningar och flera motioner i slutet av 1980-talet förändrades sammansättningen i nämnderna för det offentliga, och man införde oberoende ledamöter. Det innebar i praktiken att avgörandet om ett varsel är samhällsfarligt inte längre låg hos parterna, utan hos oberoende aktörer. När man har skiljenämnder agerar de oberoende ledamöterna så att den ena parten drar tillbaka stridsåtgärden eller genomför förändringar av varslet som minskar risken för samhällsfarliga konflikter. Det inflytandet saknas dock i avtalen för den privata sidan.

Den svenska modellen ger parterna stora friheter och rättigheter. Med det följer enligt Claes Stråth ett ansvar att hitta lösningar som tillgodoser andra och långsiktiga intressen. Han anser att även parterna på den privata sidan bör hitta en lösning som kan värna samhällsintresset, så att man inte hamnar i de låsningar som uppstod mellan parterna på IT- och telekomområdet i våras, då parterna inte lyckades enas när de sammanträdde i nämnden på den privata sidan. Om parterna inte agerar tror Claes Stråth att politiken kommer att kräva lagstiftning:

– Klarar parterna inte av att finna en lösning så kommer det politiska inflytandet göra sig gällande. De stora förändringarna på 1960- och 1970-talet skedde under perioder då det fanns ett stort inflytande från Socialdemokraterna. Det här kan alltså inte vara en svår fråga för politiken att hantera eftersom de borgerliga partierna redan vill se förändringar på området, sade Claes Stråth i en avslutande kommentar.