Ordförandena för Centerstudenter och Saco Studentråd skriver på DN Debatt om svensk högskolepolitik, och pekar på tre reformområden:öppna upp för utländska universitetsfilialer i Sverige, avskaffa avgifterna för tredjelandsstudenter och förändra resurstilldelningssystemet till högskolan.
Alla tre områdena är sådana där Svenskt Näringsliv också har varit aktivt i debatten de senaste åren, och det är glädjande att studentorganisationerna på flera punkter delar Svenskt Näringslivs syn. På samma sätt som det är självklart att utländska företag kan etablera sig i Sverige, borde det inte vara något konstigt med att utländska universitet skulle kunna göra det – och vi har förordat att regeringen bör arbeta för att både minska trösklarna i regelverken och bjuda in intresserade universitet.
Hur systemet för tilldelning av resurser till högskolans utbildningar är utformat är i många delar snårigt, och debattörerna nämner bara kortfattat att reformer behövs. Det produktivitetsavdrag som tas upp har kritiserats även i tidigare utredningar om resurstilldelningssystemet. Å ena sidan leder kravet till en press på resursanvändningen, men å andra sidan är högskolan en sektor som har jämförelsevis litet omställningstryck i övrigt, och produktivitetsavdraget tillkom av en anledning – att offentlig verksamhet inte ska verka under väsensskilda villkor jämfört med privat dito, och därmed riskera hamna i en kostnadsökningsspiral. Att avskaffa produktivitetsavdraget helt vore inte lämpligt – men det kan förstås ses över som en del av en övergripande reform av resurstilldelningssystemet.
Något bör också nämnas om avgifterna för tredjelandsstudenter, som debattörerna vill avskaffa. Sänkta trösklar för internationella studenter att komma till Sverige är en god ambition – men hur Sverige står sig som attraktivt land för studier kan inte bedömas enbart utifrån hur många utländska studenter som kommer till Sverige. Avgifterna för tredjelandsstudenter är, i synnerhet i en internationell kontext där de flesta länder har sådana avgifter, en garant för en viss nivå av kvalitet (eller bör i alla fall vara så) och ett incitament för lärosätena att ge gedigna utbildningar. Att antalet utländska studenter (som omfattas av avgifterna, alltså – studenter som kommer till Sverige inom ramen för utbytesprogram betalar inget) sjönk efter avgifternas införande var väntat och naturligt. Lärosätena hade få riktmärken att gå efter när avgifterna skulle sättas, vilket säkerligen påverkade avgiftsnivåerna – men som UKÄ visat ökar antalet betalande inresande studenter stadigt (s. 73). Lärosäten som satsat på aktiv marknadsföring har också sett påtagliga ökningar av antalet sökande tredjelandsstudenter.
Sverige bör göra ytterligare reformer för att uppmuntra utländska studenter och forskare att stanna kvar i Sverige för arbete och vidare forskningskarriär. Studieavgiften blir på så sätt en investering som man ska kunna förvänta sig en avkastning på – i stället för att studier i Sverige ska vara gratis. Snarare än att avskaffa avgifterna bör fler stipendier uppmuntras, både renodlade statliga och sådana som ges i samarbete med näringslivet, som del av en mer genomtänkt och sammanhållen rekryteringspolitik.
