Sjöar och hav

Två problemområden får illustrera denna fråga, dels övergödning av sjöar och hav, dels allmän nedsmutsning.

I havsmiljön är övergödning (eutrofiering med ett vetenskapligt begrepp) ett av de allvarligaste hoten. Huvudorsaken är spridningen av närsalterna fosfor och kväve. Dessa finns naturligt i miljön. Det är de extra tillskotten som förorsakar problemen. En stor spridning sker genom jordbrukets spridning av gödsel för att jorden skall ge större skördar. En annan är utsläppen från vattentoaletter via de kommunala VA-systemen. Sammansättningen och beståndet av fisk har också betydelse för hur övergödningen utvecklas. Den andra sidan av myntet är att dessa ämnen efter utsläpp i sjöar och hav bland annat orsakar algblomning, som leder till att vattnet blir grumligt, tångbältena minskar och artsammansättningen förändras. I värsta fall uppstår syrebrist på bottnarna då algerna sjunker till botten och tär på bottenvattnens syre under nedbrytningen. De har alltså ungefär samma effekt i sjöar och hav som på land – de ger näring åt produktionen. Skillnaden är att produktionsökningen som följd av närsalterna i vatten är oönskad. För stort uttag av fiskbestånden är också en annan sida av myntet.

Östersjön har troligen länge uppvisat de symptom som är karakteristiska för övergödning. Mätningar visar att syrebristsituationer har förekommit i flera hundra år. Syrebrist i bottenvattnen i Östersjön är alltså i sig från tid till annan en naturlig företeelse. Däremot är frekvensen av dessa händelser och omfattningen större från 1950-talet och framåt. Det som utsläppen av närsalter de senaste decennierna har bidragit med är att oftare sänka de redan låga syrehalterna i bottenvattnen till helt syrefritt. I syrefria vatten bildas svavelväte och befintliga närsalter från bottnen frigörs.

Syresättning sker regelbundet när syresatt vatten från Nordsjön tränger in i Östersjön via Bälten i samband med stormar. Bottenlevande organismer har blivit fler och större under den period som vi redovisar i denna rapport. Det är förändringar som är typiska för ett näringsrikare vatten. Men detta gäller bara ovanför den nivå där syrebrist råder. Östersjöns bräckta vatten med varierande salthalt är en ytterligare komplicerande faktor och gör att detta innanhav i sig är en svår biotop för många arter. En ytterligare komplikation är att Östersjön ligger långt norrut, är delvis avsnört från andra havsområden, är ett förhållandevis grunt hav med stort avrinningsområde, dvs det är stora landområden med verksamheter som påverkar.

Siktdjupet, som är ett enkelt mått på graden av övergödning, har minskat från ca 9 m till ca 6 m i Östersjön under den aktuella perioden. Detta bekräftar förändringarna. Även Västerhavet är drabbat. Massutvecklingen av alger 1988 med bl a omfattande säldöd som följd är ett tydligt exempel. Den utlösande dödsorsaken var i det fallet en influensaliknande sjukdom. Vilket som var ”hönan och ägget” i detta fall är inte klarlagt.

Även många sjöar och vattendrag är kraftigt övergödda. Cirka 800 av 60 000 sjöar i Sverige bedöms vara övergödda och cirka 50 kraftigt övergödda (Naturvårdsverket, 5364). Effekterna är i stort sett samma som i havet. Problemen med övergödning av sjöar finns framför allt i södra Sverige, men tecken finns även i fjällområdena. Växtligheten förändras successivt när kväve lagras upp i marken i skogar, ängs- och betesmarker. Arter som är anpassade till näringsfattiga miljöer trängs undan. Hälsoproblem hos människor kan också uppstå genom att grundvattnet i områden med intensivt jordbruk kan ha höga halter av nitrat.

Allmän nedsmutsning var tidigare ett större problem än idag. Anledningen till att denna fråga redovisas här är att det finns långa serier med vattenförorening av karaktär ”allmän nedsmutsning”. Dessa mätserier indikerar utvecklingen när det gäller vattenförening.

Förorening av sjöar och hav med vissa kemiska produkter (s k POPs) och vissa metaller behandlas i ett kommande avsnitt i denna rapport.
 

Fosforutsläpp

Övergödning orsakas av för höga halter av närsalter som fosfor och kväve i marken eller vattnet. Utsläpp av sådana ämnen sker främst från jordbruk och tätorter. Tillgången på närsalter som fosfor och kväve är ofta den begränsande faktorn för produktionsökning i vattenmiljön. I växter förekommer dessa ämnen ungefär i förhållandet 16:1. Om kvävetillförseln är större än detta förhållande är det tillgången på fosfor som styr tillväxten. Utsläppen av fosfor har minskat i avsevärd grad, särskilt från industri och kommunala avloppsverk.

Utsläpp av närsaltet fosfor (P) till vatten i Sverige 1930-2030 (ton P/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-1945 Egenberäkning efter vattenanvändning; Naturvårdsverket, 2006 (5587); Svenskt Vatten, 2005; 1950-1990 Naturvårdsverket, 1993 (4134, 4234); Naturvårdsverket, 2004 (5364); Naturvårdsverket, 2006 (5587); Svenskt Vatten, 2005; 1995-2010 Naturvårdsverket, 2004 (5364); Naturvårdsverket, 2006 (5587); Svenskt Vatten, 2005; SMED 7/2007; 2015-2030 Egen tolkning av Miljömålsrådet, 2008;
 

Kväveutsläpp

Spridningen av närsaltet kväve har minskat men inte alls i samma utsträckning som för fosfor. Detta näringsämnen hamnar också i miljön, t ex genom nedfall från luften av kväveoxider från trafik och kraftverk. Det atmosfäriska nedfallet av kväveföreningar till Östersjön är 2-3 gånger större än det svenska bidraget från landbaserade källor. Huvuddelen av nedfallet av kväve och andra närsalter härrör från källor i andra länder. Utsläpp av kväve från jordbruk, industrier, hyggen, och kommunala avloppsreningsverk leder, tillsammans med kvävenedfall över sjöar och hav, till övergödning av havet. Förhöjda halter av kväve i vattnet ger en ökad produktion av många organismer och ger ofta också en ändrad sammansättning av arter. Det medför försämrat siktdjup, kraftiga algblomningar och försämrad syresättning i bottenvattnet.

Utsläpp av närsaltet kväve (N) till vatten i Sverige 1930-2030 (ton N/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, med bearbetning av följande källor: 1930-2005 SOU 1974:35; Naturvårdsverket, 1984 (1862); Naturvårdsverket 1993 (4134); Naturvårdsverket 2004 (5364); Naturvårdsverket 2006 (5587); Naturvårdsverket 2008 (5815); Svenskt Vatten, 2005; SMED7/2007; SCB, 2007; Monitor 21; 2010-2030 Egen tolkning av Miljömålsrådet, 2008;
 

Övriga föroreningar

Utsläppen av organiska ämnen och synliga föroreningar har minskat kraftigt sedan slutet av 1960-talet.

Utsläpp av organiska föroreningar till vatten i Sverige 1930-2030 (ton TOC/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-1935 Lindmark, 1998; Svenskt Vatten (extrapolerat från 1940 med uppgift om vattenanvändning i tätorter); 1940-1990 Lindmark,1998; Svenskt Vatten, Naturvårdsverket, 1993 (4234); SOU1967:43; Facht, 1976; SOU 1975:98 1995-2005 Svenskt Vatten, Naturvårdsverket, 1993 (4234); Skogsindustrierna; (1 COD=2,7 TOC; 1 TOC=1,5 BOD; 1 COD=4 BOD); 2010-2030 Bedömning baserad på målet för reduktion av P till 2016 och samma takt därefter

Utsläpp av synliga föroreningar till vatten i Sverige 1930-2030 (ton SS/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-2005 Skogsindustrierna, Jernkontoret; Naturvårdsverket; Facht, 1976; SOU 1975:98; VA: Egen beräkning, baserad på tätortbefolkning, anslutning och reningskapacitet resp år; 2010-2030 Utsläppen antas minska i takt med tidigare år
 

Vattenkvalitet i Vänern

Vattenkvaliteten i landets största sjö, Vänern, försämrades under hela 1900-talet fram till omkring 1970, då trenden vände mot en förbättring. Utvecklingen i vattenkvalitet följer därmed samma utveckling som gäller för utsläppen av föroreningar. Minskade utsläpp av närsalter i sjöar har lett till bättre vattenkvalitet. Vattenkvaliteten är enligt dessa mätningar nu på samma nivå som i slutet av 1800-talet, dvs innan den stora utbyggnaden av massa- och pappersbruken i Värmland som ligger uppströms Vänern.

Utsläpp av organiska föroreningar till vatten i Sverige 1930-2030 (ton TOC/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-1935 Lindmark, 1998; Svenskt Vatten (extrapolerat från 1940 med uppgift om vattenanvändning i tätorter); 1940-1990 Lindmark,1998; Svenskt Vatten, Naturvårdsverket, 1993 (4234); SOU1967:43; Facht, 1976; SOU 1975:98 1995-2005 Svenskt Vatten, Naturvårdsverket, 1993 (4234); Skogsindustrierna; (1 COD=2,7 TOC; 1 TOC=1,5 BOD; 1 COD=4 BOD); 2010-2030 Bedömning baserad på målet för reduktion av P till 2016 och samma takt därefter

Vattenkvaliteten i Vänern vid utflödet i Göta älv 1896-2010

 
ANM: Mätningarna är utförda med KMnO4-metoden åren 1894-1999, därefter med TOC-metoden. De tidiga värdena är omräknade med en faktor, 1 KMnO4=3,95 TOC Källor: Göteborgs VA-verk, Nationella miljöövervakningen i Vänern
 

Östersjön

Inga förbättringar kan noteras för Östersjön när det gäller övergödning. Kraftiga algblomningar uppträder frekvent i Östersjön, särskilt sommartid i samband med högtryck då det är soligt, varmt och vindstilla. Det är situationer som gynnar massutveckling av alger i vattenmassan. Den förbättring som kan noteras är att de samlade utsläppen av närsalter från länderna kring Östersjön nu har vänt och minskar. De svenska bidragen till de samlade utsläppen har minskat under flera år.

Östersjöns trofigrad, dvs grad av övergödning, har också påskyndats. När det gäller Östersjön har utvecklingen nu gått så långt att syrebrist uppstår allt oftare i bottenvattnen, bl a med följden att närsalter som sedimenterat på botten åter görs tillgängliga för de biologiska processerna i vattenmassan. Det uppstår en ”ond cirkel” med näringsrikt vatten som förorsakar algblomning och som i sin tur tar bottenvattnens syre i anspråk vid nedbrytning med syrebrist som följd. Det är mot denna bakgrund en stor utmaning att häva denna utveckling för Östersjöns del. Havsvattnet i den på bilden avbildade situationen kunde närmast liknas vid ärtsoppa.

Algblomning i Östersjön 2005


 

Lösningar

Vidtagna åtgärder

De åtgärder som vidtagits är framförallt följande:

  • Rening av fosfor i avloppsreningsverk
  • Förbud mot fosfater i tvättmedel
  • Bättre reningsmetoder i jordbruk
  • Mindre gödsling
  • Rening av utsläpp från industri
  • Skatt på handelsgödsel (1984, 1994)

De nordiska länderna och Tyskland har infört effektiv rening av avloppsvattnet från tätorterna medan de andra länderna runt Östersjön ligger efter i utbyggnaden.

Miljöpolitikens krav

En internationell konvention, Helsingforskommissionen, HELCOM, reglerar medlemsländernas åtaganden. Medlemsländerna har kommit överens om en aktionsplan för Östersjön, Baltic Sea Action Plan. Aktionsplanens övergripande mål är att Östersjön skall ha god ekologisk status år 2021. Utsläpp av de typer av föroreningar som behandlas i detta avsnitt regleras i regel i tillstånden till verksamhet enligt miljöbalken (9 kap 6§).


 

Kommentar

Eutrofiering – eller med ett enklare ord övergödning - av sjöar är i grunden ett naturligt fenomen. Sjöar grumlas och växer igen. Utsläppen av närsalterna fosfor och kväve till sjöar och hav har gjort att denna utveckling har påskyndats, i vissa fall högst avsevärt. En dryg procent av svenska sjöar bedöms vara övergödda, en knapp promille kraftigt övergödda. I sjöar är ofta närsaltet fosfor den faktor som gör att försämring av vattenkvaliteten med algblomningar uppkommer. De biologiska processerna i vattnet är mycket känsliga för varje sådan ökning av halten närsalter. De minskningar som hittills åstadkommits är inte tillräckliga för att sjöar generellt skall återhämta sig. Det är framförallt jordbruket som fortfarande tillför för stora mängder. Efter det att utsläppen minskats har denna utveckling emellertid kunnat hävas för många sjöar genom naturens självläkande förmåga. Kompletterande insatser behövs för att minska spridningen inom jordbruket och förbättrad rening av kommunalt avloppsvatten.