Utarmning av växter och djur

Utarmning av växter och djur orsakas mer eller mindre av alla de miljöfrågor som berörs i rapporten "Vår miljö 1930-2030".

Avgränsningen i detta avsnitt är den påverkan som kemiska produkter har genom sina inneboende egenskaper. Det är ett stort område med många olika ämnen. Några tydliga exempel som tidigt identifierats lyfts fram som illustration. Det gäller främst vissa metaller som kvicksilver, bly och kadmium samt persistenta organiska ämnen (POPs). De nämnda metallerna har prioriterats i internationella konventioner som särskilt viktiga att begränsa. Ett stort antal förorenade områden från industrialismens tidigare skeden finns fortfarande kvar. Det som är gemensamt med dessa ämnen är att de fullgjorde en nyttig tillämpning. De har alla egenskaper som efterfrågas i många industriella sammanhang. Den andra sidan av myntet är att de ämnen som vi berör är sådana som också har en skadlig inverkan på miljön när de släpps ut. De är giftiga, långlivade, tas upp av levande organismer och har en förmåga att spridas i miljön. Det här gäller både vissa organiska ämnen, som PCB, och vissa oorganiska ämnen, som metaller. Den tidigare redovisade frågan om uttunning av ozonskiktet orsakad av CFC är av denna karaktär. Med hänsyn till de speciella effekterna av spridningen av dessa ämnen behandlas denna fråga särskilt i denna rapport.


 

POPS

Många organiska ämnen är byggstenar för allt liv och ingår i naturens ständiga kretslopp. Men det finns även vissa organiska föreningar, framför allt sådana som människan lärt sig att tillverka, som redan i låga halter utgör en risk för allt levande. De egenskaper som är oönskade från miljösynpunkt är sådana ämnen som är långlivade (persistenta), har förmågan att upplagras (bioackumulerbara) och är cancerframkallande, påverkar arvsmassan och förmågan till fortplantning (toxiska).

Persistenta organiska ämnen är stabila mot kemisk och biologisk nedbrytning, det vill säga de är långlivade i miljön. De flesta av dessa ämnen är fettlösliga och har hög benägenhet att adsorberas till organiskt material. Andra egenskaper är hormonstörande eller kraftigt allergiframkallande. PCB och DDT får utgöra exempel på denna typ av ämnen. DDT syntetiserades av den schweiziske forskaren Paul Müller på 1930-talet. För denna insats fick han Nobelpriset i medicin 1948. DDTs nyttiga egenskaper var otvetydiga. Senare framkom den andra sidan av myntet, nämligen att de negativa egenskaperna för miljön var oacceptabla. Miljöegenskaperna hos samtliga dessa ämnen är kända sedan länge.

Rachel Carson fäste uppmärksamheten på problemet med spridning av bekämpningsmedel med innehåll av DDT, kvicksilver mfl i miljön genom sin bok Tyst vår 1962. Inget av de bekämpningsmedel som Carson nämnde i boken används längre i Sverige (Se tabell nedan). Men det finns ett stort antal andra ämnen som också har liknande egenskaper. Ett exempel är PCB som är stabilt och bioackumuleras i miljön. PCB är mycket giftigt för vattenlevande organismer och ger störningar i fortplantningsförmågan hos fisk och vattenlevande däggdjur t ex sälar. Det var en svenske forskaren Sören Jensen som först identifierade förekomst av PCB hos vattenlevande djur (1966).

Många av dessa kemiska ämnen, tillexempel PCB, har aldrig varit avsedda att spridas i miljön men likafullt fått en betydande spridning. Andra ämnen, som DDT, var ett bekämpningsmedel som avsiktligt spreds i miljön. Den tidigare spridningen av klorerat organiskt material som till följd av blekning av pappersmassa är ämnen av denna karaktär.

Översikt över de bekämpningsmedel som behandlades i boken Tyst vår

BekämpningsmedelÅr då preparatet förbjöds i Sverige
Aldrin1970
DDT1975
Dieldrin1970
Dinitrofenol1973
Endrin1966
Hexaklorbensen1980
HeptaklorEj använt i Sverige
Lindan1978
Malathion1978
Parathion1971
Pentaklorfenol1980
Källa: Carson, 1962; KemI, 2009
 

PCB

PCB – polyklorerade bifenyler, är ett samlingsnamn för en grupp ämnen som använts för isolering och smörjolja i kondensatorer (ca 100000) och i transformatorer (ca 200), i fogmassor, färg, självkopierande papper. PCB används inte längre i Sverige.

Användning av PCB i Sverige 1930-2030 (ton PCB/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: KemI, 2007; Lika stor andel av användningen beräknas ha exporterats som importerats i färdiga produkter
 

DDT

Bromerade flamskyddsmedel användes tidigare för att minska brandrisken hos textilier och plastprodukter. DDT är ett insektsbekämpningsmedel och används inte heller längre i Sverige. Åtminstone hälften av föroreningen av Östersjön med DDT och PCB tillförs genom nedfall från luften, vilket indikerar att det finns en betydande användning av dessa ämnen i vår omvärld.

DDT och andra från miljösynpunkt problematiska bekämpningsmedel har alltså tagits ur bruk i Sverige. Däremot används fortfarande andra från miljösynpunkt mindre problematiska bekämpningsmedel både i jordbruk och i industriella tillämpningar. I figuren användning av bekämpningsmedel nedan illustreras det genom mängden verksam substans som är det gängse sättet att beräkna mängderna. Det bör dock påpekas att den verksamma substansen från olika bekämpningsmedel kan ha vitt skilda effekter ur miljösynpunkt. Det är det gängse sättet att jämställa olika substanser men från miljösynpunkt ett trubbigt sätt att redovisa. Det gör att de verkliga effekterna på människans hälsa och miljön idag är betydligt lägre än vad diagrammet med mängder aktiv substans visar.

Användning av DDT i Sverige 1930-2030 (ton DDT/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: SOU1967:43; SOU 1972:31; Skogsstyrelsen statistik 1969-1980

Användning av bekämpningsmedel i Sverige 1930-2030 (ton verksam substans/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1945-1975: Lindmark, 1998; 1980-2010: KemI
 

POPs - Lösningar

Vidtagna åtgärder

Användningen av PCB begränsades kraftigt 1971 och förbjöds 1994, även i redan befintliga produkter. Nyanvändningen är sedan länge förbjuden i Sverige och en stor del av den övriga världen. Användning av DDT förbjöds i Sverige 1974. Varken PCB eller DDT används alltså längre i Sverige. Den spridning som trots allt förekommer härrör från källor i andra länder och i viss utsträckning från tidigare användning. Byggnader skall exempelvis vara sanerade från PCB åren 2011-2013. Hittills har mer än 12 000 kemiska ämnen som ingår i kemiska produkter registrerats i Kemikalieinspektionens produktregister. Genom EU:s kemikalielagstiftning, REACH, väntas många av bristerna i kunskaperna om kemiska produkter att kunna avhjälpas. Säkerheten mot stora olyckor av det slag som nämnts ovan har skärpts högst avsevärt.

Halterna av organiska miljögifter som PCB i strömming från Östersjön har minskat under en lång följd av år. Sedan 1970-talet har halterna av dioxin, PCB och DDT minskat i miljön. Minskningen har dock blivit mindre uttalad på senare år och nivåerna av dioxiner och dioxinliknande PCBer i fisk från Östersjön och i bröstmjölk är fortfarande för höga. Det indikerar att frågan ännu inte är under full kontroll.

En bidragande källa till de halter vi ser i miljön i dag kan vara långväga lufttransport. De uppmätta halterna av PCB i ägg från sillgrissla är i dag mindre än 1/10 av motsvarande halter på 1970-talet. Sillgrisslan vandrar mellan länderna runt Östersjön och halterna i äggen återspeglar därför spridningen av ämnet i alla östersjöländer.

Halter av PCB i ägg från sillgrissla, Stora Karlsö Halt (mikrogram/gram fett)

 
Källor: Naturvårdsverket, 2005 (Monitor 19); Naturvårdsverkets webbplats
 

Metaller

Metaller har många goda egenskaper och därigenom en vid användning med många tillämpningar. Metaller är grundämnen och bryts därmed inte ner. Det är i industriella tillämpningar en god egenskap. Den andra sidan av myntet och den allvarliga egenskapen är förmågan hos dessa stabila ämnen att upplagras i levande organismer med följd att halterna ökar i näringskedjorna. Flera av metallerna har dessutom toxiska egenskaper. Metallerna kvicksilver, bly, kadmium, krom och koppar får utgöra exempel på denna typ av ämnen. Kvicksilver kan ge skador på magtarmkanalen och njurar. Kadmium är cancerframkallande. Bly kan ge skador på nervsystemet. Alla kemiska föreningar med metaller har inte de allvarliga hälso- och miljöeffekter som nämns. I själva verket är de kemiska processerna i naturen komplicerade. För den som önskar öka sina kunskaper i denna del hänvisar vi till speciallitteraturen.

Metallerna kvicksilver, kadmium och bly har sådana egenskaper att de bör hanteras så att ämnena inte läcker ut i miljön. Dessa metaller har prioriterats särskilt i de internationella sammanhangen. De negativa egenskaperna gäller i viss utsträckning också andra metaller. Likväl sker regelmässigt såväl avsiktlig och oavsiktlig spridning i miljön av dessa metaller. De direkta utsläppen av dessa metaller är idag mindre än 1 procent av den högsta nivån på 1960- och 1970-talen. Däremot finns det fortfarande en viss spridning från slitage av befintliga produkter i samhället. I exemplet krom exemplifieras detta med de vita delarna av staplarna. Uppgift om motsvarande diffusa spridning från de andra illustrerade metallerna saknas för närvarande.

Utsläpp av kadmium i Sverige 1930-2030 (ton Cd/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-1985 Bergbäck, 1994; Naturvårdsverket, 1987 (Monitor), 2005 (Monitor), 1976, 1884 (Monitor); 1990-2005 CLRTAP, 2009, 2011; Bergbäck, 1994; Naturvårdsverket, 1993; Naturvårdsverkets webbplats; SMED 7/04; 2010-2030 Bedömning baserad på att metallutsläpp förväntas vara utfasade inom de närmaste decennierna

Utsläpp av bly i Sverige 1930-2030 (ton Pb/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-1995 Bergbäck, 1992; Boliden; Naturvårdsverket, 1984 (Monitor); 2000-2005 Kemikalieutsläppsregistret; CLRTAP, 2009, 2012; 2010-2030 Bedömning baserad på att metallutsläpp förväntas vara utfasade inom de närmaste decennierna

Utsläpp av kvicksilver i Sverige 1930-2030 (ton Hg/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012), Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1930-1975 Levander, 1989; Lindqvist, 1991;Naturvårdsverket, 1973 (421), 1984 (Monitor); Bouveng, 1967; Naturvårdsverket, 1981 (1390); 1980-2005 Naturvårdsverket, 1993 (4139), 1987 (Monitor), 1993 (4234), 2005 (Monitor); Levander, 1989; CLRTAP, 2009, 2012; SMED 7/04; 2010-2030 Bedömning baserad på att metallutsläpp förväntas vara utfasade inom de närmaste decennierna
 

Metaller - Lösningar

Vidtagna åtgärder

Så länge metaller och andra ämnen kan hanteras i slutna system ger de inte upphov till några skador i miljön. Det har dock visat sig vara svårt i många fall att bibehålla slutenheten. Bidraget till miljön av denna typ av metaller i form av direkta utsläpp har dock nästan upphört, åtminstone om man ser frågan i ett miljöhistoriskt perspektiv. En kombination av reglering och specialskatter har gjort detta möjligt. Varor som innehåller någon av de aktuella metallerna och som hamnar i avfallet kan vid förbränning bidra till det atmosfäriska nedfallet eller bidra till spridning på annat sätt.

Metaller som kvicksilver, kadmium och bly finns sålunda fortfarande i mindre mängder i produkter som batterier och glödlampor. Den mängd energisnåla ljuskällor som säljs i Sverige beräknas totalt innehålla mindre än 0,1 ton kvicksilver, dvs det är inte fråga om mängder som innebär en återgång till tidigare förhållanden. Ungefär lika stor mängd finns i batterier. De traditionella glödlamporna innehåller bly. Dessa förbjuds efterhand under åren 2009-2016. Utmaningen är att få användare av dessa produkter att lämna dem i de återvinningssystem som inrättas för insamling av uttjänta produkter.

Det är främst i industriella processer, bensin, färgpigment, plast, kristall, blymantlad kabel, elektronik och hagelammunition som mängderna bly har minskat. Drivkrafterna för denna positiva utveckling har varit skärpt lagstiftning för vissa användningar av bly i produkter, men även kundkrav och andra frivilliga initiativ inom industrin.

Miljöpolitikens krav

Åtgärder för att begränsa spridning av aktuella metaller i Sverige har givit positiva resultat. När det gäller effekterna av begränsning av kvicksilver går det inte att utläsa någon tydlig trend i halter i fisk längs den svenska kusten. Halterna är dock lägre än EU:s gränsvärde för kvicksilver i matfisk.

Halterna av kadmium i grundvatten har minskat och är låga över i stort sett hela landet.

Exponeringen av bly i utomhusluften har minskat radikalt. I takt med att användningen av blyad bensin fortsätter att minska både i Europa och i övriga världen kommer nedfallet av bly att minska ytterligare. Halterna i skogsmark förväntas sjunka. Halterna av bly i människors blod väntas fortsätta att sjunka. Bly är en mycket stabil metall i jord. Bly korroderar mycket långsamt i jord och utlöst bly bildar omedelbart svårlösliga föreningar, som normalt sitter fast på metallytan (Linder, 1993).

Mossa är en växt som tar upp nedfallande metaller från luften och är därmed en lämplig indi- kator på metallnedfall. Metallhalterna i växande lager i mossa minskar och är i dag generellt betydligt lägre än motsvarande halter på 1970-talet. Då kunde man tydligt se konsekvenserna i naturen av större punktkällor av respektive metall. Det är metallhalterna i de övre lagren som är tillgängliga för de biologiska processerna i naturen. Det innebär dock inte att metallerna försvunnit – de finns fortfarande kvar i djupare lager som ett arkeologiskt avtryck från 1900-talet.

Bly i mossa 1975-2005

Kadmium i mossa 1975-2005

Krom i mossa 1975-2005

Nickel i mossa 1975-2005



Övriga föroreningar

Under industrialismens utveckling användes industriella processer och tekniska metoder som med dagens synsätt måste anses som ytterst primitiva. Spill från industriella processer tilläts fara ut i luft, mark och vatten utan nämnvärd kontroll. Kunskaperna om hälso- och miljöeffekter var bristfälliga. Det gör att det ännu idag från tidigare verksamhet finns många förorenade områden som behöver saneras i någon omfattning. Idag är kunskaperna i dessa frågor avsevärt större, medvetenheten högre och tekniken betydligt bättre.

Under 2006 uppkom närmare 2,8 miljoner ton farligt avfall. De största avfallsslagen var farligt mineralavfall (bl a PAH-haltig asfalt), uttjänta fordon, förorenade jord- och muddermassor, kemiska rester och avlagringar (en rad olika kemiska avfall ingår i detta) samt farligt avfall från förbränning. De sektorer som alstrade mest farligt avfall var byggverksamhet och hushåll. Farligt avfall hanteras numera i huvudsak korrekt. Tidigare var hanteringsmetoderna outvecklade med följd att en rad ”spontana tippar” uppstod. Idag pågår en omfattande upprensning av dess tippar. Mer än 90 procent av de mest prioriterade efterbehandlingsprojekten avser områden som är förorenade med den typ av ämnen som behandlas i detta avsnitt (Naturvårdsverket, 2008).

Förorenade områden kan utgöra ett hot mot människors hälsa och miljön. Naturvårdsverket och landets länsstyrelser har på senare år ”dammsugit” landet på platser, där efterbehandling av förorenade områden kan bli aktuell. Totalt 80 000 platser har man funnit med avsikt att klassificera med avseende på branschtillhörighet och risk i en fyrgradig skala (riskklass 1 mycket stor risk, 2 måttlig till stor risk, 3 liten risk respektive 4 mycket liten risk). Det är enligt Naturvårdsverket bara de områden som tillhör riskklass 1 och 2 som i första hand kommer att bli föremål för efterbehandling. Bedömningen är nu att ca 1 500 (2%) områden tillhör riskklass 1 och ca 22 000 (28%) riskklass 2 och resten riskklass 3 eller 4. Klassificeringen i olika riskklasser beräknas vara klar år 2013.

Ämnen som endast används vid industriella tillverkningsprocesser eller som av annan anledning aldrig varit avsedda att spridas i miljön har trots detta ofta påträffats i naturen. AOX är en summaparameter som mäter allehanda ämnen av detta slag i avloppsvattnet. Utsläppen av dessa komponenter är idag en bråkdel (ca 2%) av den högsta nivån på 1970-talet.

Utsläpp av klororganiska föroreningar till vatten i Sverige 1930-2030 (ton AOX/år)

 
Källor: Richard Almgren (2012) Vår miljö 1930-2030, Svenskt Näringsliv, med bearbetning av följande källor: 1945-1970 Egenberäkning baserad på massatillverkning och utsläpp per ton massa (10 kg AOX/ton massa); Naturvårdsverket , 1998 (Monitor); 1975-1990 Naturvårdsverket, 1993, 1995 (4206, 4234); 1995-2010: Skogsindustrierna; 2010-2030 Bedömning baserad på att utsläpp av POPs förväntas vara utfasade under de närmaste decennierna, ofullständigt
 

 

Övriga föroreningar - Lösningar

Vidtagna åtgärder

Avfallshanteringen är i dag betydligt mer resurseffektiv och mindre miljöpåverkande än tidigare. I dag har kontrollen över farligt avfall byggts upp med innebörden att praktiskt taget allt sådant avfall hanteras på ett korrekt sätt. En stor del av avfallet återvinns (33%), används som bränsle (20%), energiutvinns (10%) eller deponeras på därför avsedd plats (37%).

Efterbehandling av många förorenade områden är angelägen för att undvika risker vid exponering och spridning av miljögifter. En svårighet med de tidigare ”spontana tipparna” är att nu finna en ansvarig, eftersom det ofta har gått lång tid sedan föroreningen inträffade och att förorenaren inte längre kan identifieras. En verksamhetsutövares ansvar för efterbehandling skiftar beroende på när föroreningen skedde (före 1969, 1969-1999, efter 1999). En fastighetsägare kan också göras ansvarig.

Arbetet med att bestämma och bedöma antalet förorenade områden i landet sker i flera steg och utförs huvudsakligen under ledning av länsstyrelserna. I dag räknar Naturvårdsverket med att i stort sett alla potentiellt förorenade områden är identifierade. Antalet uppgår till cirka 80 000. Efterbehandling och sanering med statliga bidrag pågår. Enligt Naturvårdsverkets bedömning är det främst de 1500 efterbehandlingsprojekten i riskklass 1 och 22 000 i riskklass 2 som kommer att efterbehandlas. Landets länsstyrelser har prioriterat 30 projekt vardera som särskilt angelägna att efterbehandla i respektive län (”30-listorna”). En rimlig bedömning är att åtminstone hela innevarande århundrade kommer att passera innan hela ”paketet” med efterbehandling är avklarat, under förutsättning att efterbehandlingen görs med ungefär nuvarande takt.

Inventeringar, undersökningar och efterbehandling av förorenade områden bedrivs också i betydande omfattning med annan finansiering än statliga bidrag. Under perioden 1999-2007 har efterbehandlingar bedrivits på fler än 1000 sådana förorenade områden, bl a bensinstationer.

Samtliga förorenade områden som innebär akuta risker vid direktexponering och sådana förorenade områden som i dag, eller inom en nära framtid, hotar betydelsefulla vattentäkter eller värdefulla naturområden skall enligt Naturvårdsverket vara utredda och vid behov åtgärdade vid utgången av år 2010. Åtgärder skall under åren 2005-2010 ha genomförts vid så stor andel av de prioriterade förorenade områdena att miljöproblemet i sin helhet i huvudsak kan vara löst allra senast år 2050. Efterbehandlingen omfattar projekt med olika risk och omfattning, alltifrån små projekt med en bedömd efterbehandlingskostnad under 1 miljon kronor till stora projekt med en bedömd insats på flera hundra miljoner kronor. Tyngdpunkten ligger i intervallet 10-50 miljoner kronor (Se tabell nedan).

Sammanlagt kan kostnaderna för efterbehandling av förorenad jord enligt länsstyrelsernas ”30-listor” bedömas till storleksordningen 20 miljarder kronor (10-25 Gkr). För hela den högst prioriterade gruppen (riskklass 1) är det fråga om det dubbla beloppet eller mer. Om hela gruppen av identifierade efterbehandlingsprojekt i de högsta riskklasserna (riskklass 1 och 2) upp visar samma storleksfördelning som de 600 mest prioriterade är efterbehandlingen av dessa en fråga om en eller flera hundra miljarder kronor (85-400 Gkr).

Några tydliga svar på effekterna i naturen av vidtagna åtgärder har inte kunnat observeras, eftersom ännu förhållandevis få projekt (färre än 100 vid tidpunkten för denna rapport) genomförts med efterbehandling med statliga medel. Däremot finns det goda resultat att redovisa från efterbehandlingen av marken vid övergivna bensinstationer. Crika 5 000 bensinstationer berörs. Denna efterbehandling kommer att pågå under flera år framöver och genomförs helt med privat finansiering av berörda parter (SPINTAB, 2009).

Fördelning av länsstyrelsernas s k 30-listor på projekt av olika omfattning


Kostnadsintervall
Miljoner kronor/projekt

Fördelning av projekten på olika
riskklasser och kostnadsintervall (%)

 1234
Mindre än 12,04,2  
1-1024,212,2  
10-5027,15,0  
50-100

10,2

0,4  
100-1503,20  
Mer än 1502,00  
Ej kostnadsbedömda  7,52,0
Summa68,821,87,52,0
ANM : Kostnadsbedömningarna i tabellen bygger på länsstyrelsernas regionala program för efterbehandling av förorenad jord i 9 av 21 län: H-, I-, K-, M-, N-, T-, U-, W- och X-län
Källa: Landets länsstyrelser. 2008. Regionala program med efterbehandling av förorenad jord

 

Kommentar

Detta avsnitt har vi illustrerat med några av de mer kända ämnena som har en eller flera av de oönskade egenskaper som nämnts tidigare (är långlivade – persistenta-, har förmågan att upplagras -bioackumulerbara-, är cancerframkallande, påverkar arvsmassan och förmågan till fortplantning). En viktig slutsats kan man dra av de nämnda exemplen: Det går att minska spridningen i avsevärd grad så att de negativa effekterna för människans hälsa och för miljön blir hanterbara.

Det finns fler POPs, metaller och andra substanser än dem som berörts i detta avsnitt. Ett sådant exempel är spridningen av läkemedelsrester som påverkar växter och djur på liknande sätt som POPs. Många av dessa rester passerar rakt igenom reningsverken utan att brytas ned som andra ämnen. Tekniken för reningen i de kommunala avloppsverken behöver alltså förbättras.

Det är ett stort ekonomiskt åtagande att efterbehandla förorenad jord, i nivå med klimatfrågan. Insatserna för att minska den negativa miljöpåverkan från förorenad jord har bara påbörjats. Där är resultaten av insatserna ännu inte så tydliga. En översyn och förfining av grunderna för prioritering av de olika projekten borde göras för att säkerställa att insatserna får avsedd verkan med hänsyn till de stora belopp det är fråga om för att motverka miljöpåverkan.