Ericssons storvarsel en varningssignal

Att företag omstrukturerar sin verksamhet, genomför effektiviseringar och rationaliseringar utifrån förändrade omvärldsförutsättningar är i sig ingenting egendomligt; inte minst i en öppen global ekonomi sker sådana förändringar ständigt. Inte desto mindre ställer dagens besked från Ericsson också viktiga politiska frågor på sin spets.

Dagens besked från Ericsson faller tyvärr in under en mycket bekymmersam trend. Det är inte endast Ericsson bland viktiga svenska kunskapsintensiva företag som under senare år har gjort neddragningar. För ett antal år sedan väckte exempelvis Astra Zenecas nedläggning av forskningsverksamheten i Södertälje stor uppmärksamhet.

Och under de senaste åren har de privata investeringarna i forskning och utveckling (FoU) i Sverige sjunkit som andel av BNP med en procentenhet. Det motsvarar uteblivna investeringar på runt 35 miljarder kronor. Och det sker samtidigt som de totala investeringarna i forskning och utveckling runt om i världen ökar kraftigt, inte minst i Asien.

Sverige är fortfarande en stark kunskapsnation. Men i den nya globala ekonomin duger det inte att vila på gamla lagrar. Förändringens vindar blåser snabbt. Konkurrensen är knivskarp. Företagen står på tå för att möta förändringarna. Om vi vill säkra jobb och välstånd för framtiden i Sverige måste också politiken göra det.

Politiker, från höger till vänster, brukar vara överens om att Sverige ska konkurrera med kunskap i den hårdnande internationella konkurrensen. Då krävs att Sverige får ett mer attraktivt företagsklimat inte minst för kunskapsintensiva företag. Och då fordras rejäla reformer.

Näringsminister Mikael Damberg meddelade på eftermiddagen att regeringen hade utsett Anitra Steen och Sylvia Schwaag Serger till regeringens samordnare med anledning av Ericssons sparpaket. Det är svårt att ha några invändningar mot att regeringen mer effektivt nu försöker samordna sina insatser med anledning av Ericssons besked.

Men det korta perspektivet får inte skymma den långa sikten. Det som är allra viktigast är vilka politiska signaler regeringen ger om en förstärkning av företagsklimatet. Om inga förändringar inträffar kommer de dystra beskeden att komma allt oftare och regeringen få ägna allt mer tid åt krishantering. Kursen i politiken måste läggas om.

Den politiska kursomläggning som krävs innehåller en god och en dålig nyhet. Den dåliga nyheten är att det krävs omfattande reformer – reformer som det kan ta tid att fatta beslut om och ännu längre tid att få genomslag för. Icke desto mindre är reformerna nödvändiga att genomföra. Och ju mer arbete som måste utföras, desto viktigare att sätta igång snabbt.

Svenskt Näringsliv har i ett stort antal sammanhang pekat på en lång rad nödvändiga reformer. Inom utbildnings- och forskningspolitiken handlar det om återupprättandet av en kunskapsskola med tydligare krav, uppföljning och ledarskap, vassare incitament för stärkt samverkan mellan akademi och näringsliv och ett avskaffande av den talangskatt som den så kallade värnskatten de facto utgör, för att bara ta några exempel. Vi har lagt ett stort antal förslag på reformer också inom andra områden, exempelvis arbetsmarknads- och näringspolitiken.

Den goda nyheten är att bara signalen om en kursändring kan ha mycket positiva effekter. Viktiga beslutsfattare i näringslivet kan se förutsättningarna för investeringar och verksamhet i Sverige i ett annat ljus. Så det finns inget skäl att använda exempelvis det osäkra parlamentariska läget eller utsikterna av att reformer tar tid som en förevändning för passivitet. Varningsklockorna har ringt alldeles för länge redan. Nu är det dags för regeringen att kavla upp ärmarna och agera.