Nya sjukförsäkringsåtgärder når inte hela vägen fram

Socialminister Annika Strandhäll har presenterat ytterligare ett åtgärdsprogram med 11 punkter för en trygg sjukförsäkring med människan i centrum. Att sjukförsäkringen innebär trygghet och stöd till sjukskrivna, samtidigt som en tidig återgång i arbete underlättas, är självklara förutsättningar för en väl fungerande sjukprocess.

Det är heller knappast någon som invänder mot att regeringen vill att de sjukskrivna ska kunna förstå Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Och att besluten inte ska komma som en överraskning.

Det är positivt att regeringen äntligen ger Försäkringskassan i uppdrag att förbättra sin kontakt, kommunikation och samverkan med aktörerna i sjukprocessen. Det är avgörande att Försäkringskassan, förutom att bedöma de försäkrades rätt till ersättning enligt regelverket, även uppfyller sitt ansvar att klarlägga rehabiliteringsbehovet och samordna rehabiliteringsinsatserna.

För företagen är det angeläget att Försäkringskassan mera aktivt medverkar för att underlätta de anställdas återgång i arbete och för att förkorta sjukfrånvaron. När en sjukskriven medarbetares återgång i arbete kräver planering och medverkan från Försäkringskassan, måste samverkan fungera och avstämningsmöten hållas.

Under en längre tid har detta dessvärre fungerat allt sämre, vilket lett till att insatser fördröjts eller uteblivit och till att sjukfrånvaron förlängts. Myndigheten behöver bli betydligt mer tillgänglig för och aktivt samverka med företagen för att en låg och stabil sjukfrånvaro ska kunna nås.

Men något som regeringen förbisett i sitt åtgärdsprogram är en utveckling av den så kallade rehabiliteringskedjan. Erfarenheter och studier visar att fasta bedömningstidpunkter av arbetsförmågan och en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen innebär en mer aktiv sjukskrivningsprocess och minskad sjukfrånvaro. Därför behövs en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen, samtidigt som fasta tidpunkter för bedömning av arbetsförmågan för sjukskrivningar som blir längre än ett år behöver införas. Då kan den sjukskrivnes arbetsförmåga bättre bedömas och tas tillvara.

Dessutom verkar regeringen även ha förbisett arbetsgivarnas behov och intresse för innehållet i läkarintygen. För att arbetsgivaren ska kunna bedöma den anställdes arbetsförmåga i samband med sjukdom och för att kunna uppfylla sitt rehabiliteringsansvar krävs läkarintyg som ger vägledning för arbetsgivaren. Sådant intyg krävs också för att arbetsgivaren ska kunna bedöma rätten till sjuklön från och med den andra sjuklöneveckan i sjukfallet.

En effektiv sjukskrivningsprocess måste beakta arbetsgivarens behov av information i läkarintygen och samverkan med hälso- och sjukvården. För att vården ska kunna leverera underlag som verkligen bistår i sjukskrivningsprocessen behövs en konstruktiv dialog även med arbetsgivarna.

Det som också saknas i regeringens åtgärdsprogram 3.0 är ett tydligt besked från regeringen att man drar tillbaka förslaget om en vårdskatt. Då kan alla anställda vars arbetsgivare bekostar privat hälso- och sjukvård för att de snabbt ska kunna komma tillbaka i arbeta, känna sig trygga med att de inte kommer att straffbeskattas för detta.

Regeringen säger sig vilja åstadkomma en låg och stabil sjukfrånvaro. Förslaget om att förmånsbeskatta anställda för arbetsgivarbetald vård, genom bland annat sjukvårdsförsäkringar, kommer med all sannolikhet istället att leda till fler och längre sjukskrivningar. Det kommer dessutom innebära ännu längre köer i den offentligt finansierade vården. Genom att erbjuda sina anställda vårdinsatser minskar företagen såväl belastningen på den allmänna sjukförsäkringen som på den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Detta borde rimligen premieras och inte bestraffas av regeringen.