SOU 2001:2, Effektiv användning av naturresurser, betänkande av Resurseffektivitetsutredningen

REMISS Publicerad

Svenskt Näringsliv, som beretts möjlighet att yttra sig över Resurseffektivitetsutredningens betänkande SOU 2001:2 önskar framföra följande.

Övergripande synpunkter

Svenskt Näringsliv vill särskilt betona:

• Det är inte ändamålsenligt att ställa upp specifika mål för naturresurseffektiviteten i ekonomin, vare sig totalt, eller för enskilda branscher eller regioner. Även om resurseffektivitet i sig är önskvärt, är det ur ett miljöperspektiv givetvis den långsiktiga miljöpåverkan snarare än den ” mekanskiskt framräknade” resurseffektiviteten per producerad enhet i sig som är avgörande.

• Styrmedlen vad avser naturresurspolitiken bör så långt som möjligt vara generella snarare än selektiva. Likaså bör systemet med nyttjanderätter, överlåtbara kvoter etc.utnyttjas i större omfattning.

• Stora brister har funnits i utformningen av den svenska energipolitiken, både vad gäller bedömningen av och kostnader för energibesparingar, liksom i avsaknaden av en helhetssyn på skatter, stöd, arbetsmarknadspolitik etc.som täcker in samtliga miljö-, energi- och klimatområden. Vår kunskap om miljökonsekvenserna av olika utsläpp/miljöpåverkan är fortfarande alltför dålig i många avseenden. Offentlig forskning, statistikinsamling och kunskapsspridning är viktiga inslag för att höja kunskapsnivån.

• En viktig princip är att internalisera miljökostnaderna i varans pris. Det kan ske genom olika former av ekonomiska styrmedel. En internalisering måste ske på internationell basis om den skall få en reell miljöeffekt, eftersom varken miljöföroreningar, varuhandel eller investeringar känner några nationsgränser. Miljöpolitiken måste inriktas på att nå miljömålen, inte på - liksom hittills varit fallet i alltför stor omfattning – fiskala överväganden.

• Bristande kunskaper, avsaknaden av en helhetssyn, ett ofta snävt nationellt perspektiv och en alltför tung fiskal syn på energi- och miljöskatterna ökar risken för en supoptimal miljöpolitik.

Sammantaget tycker Svenskt Näringsliv att Resurseffektivitetsutredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat naturresursdiskussionen och resurspolitiska styrmedel. Vi delar som framgått ovan utredningens kritik av ambitionen att sätta upp specifika mål för naturresurseffektivititeten, liksom dess slutsats att styrmedlen i så hög utsträckning som möjligt bör vara marknadskonforma och sträva efter att internalisera miljökostnaderna. Bristerna i utredningen ligger framför allt i att den inte i tillräcklig omfattning analyserat den internationella utvecklingen och hur miljöarbetet i företagen förändrats under det senaste decenniet.

Andra synpunkter

Resurseffektivitetsutredningens betänkande är en förtjänstfull genomgång av tillgänglig litteratur och debatt om kopplingen mellan användning av naturresurser, miljökonsekvenser och tillväxt. Tyngdpunkten i utredningen ligger på kapitlen som analyserar de olika mått för resurshushållningen som framförts i debatten.

Svenskt Näringsliv instämmer i den kritik utredningen riktar mot de resursmått/mål som dominerat debatten de senaste åren, framför allt begreppet ” faktor 10”. Att liksom ”faktor 10”-förespråkarna sträva efter att minska all resursanvändning med en faktor 10, utan att ta närmare hänsyn till utsläppsnivåer eller miljökonsekvenser är både orealistiskt och oseriöst. Fokuseringen på ”faktor 10” leder dessutom till en brist på prioritering och fokusering. Samma kritik kan i grunden riktas även mot flertalet andra mått på resurseffektiviseringar. De må vara pedagogiska som visioner och kommunikativa verktyg, men riskerar i den praktiska politiken att bli så oprecisa att de är verkningslösa eller t.o.m. kontraproduktiva.

Svenskt Näringsliv delar vidare utredningens uppfattning att en betoning på ett enda sammanvägt miljömål dels innebär att viktig information går förlorad på vägen, dels att sammanvägningen av måttet kräver en värdering som aldrig kan göras på ett opartiskt sätt vilket innebär att tolkningen blir svårare och att trovärdigheten minskar.

De monetära måtten och då framför allt miljöjusterad BNP och nationalförmögenhet, är, enligt Svenskt Näringslivs uppfattning, bättre om än otillräckliga. Framför allt har de fördelen att vara kompatibla med de andra traditionella monetära mått som – på gott och ont – ekonomierna styrs efter. Ambitionen att miljöjustera BNP innebär också ett ökad tryck att på olika sätt skapa fungerande marknader även för områden där dessa idag saknas, t ex genom utsläppsrätter, nyttjanderätter etc. Ju mer vi skapar styrmedel som internaliserar miljökostnaderna, desto mer kommer ”den gröna ekonomin” också att ingå i BNP.

Svenskt Näringslivs huvudinvändning mot utredningen är att den i alltför liten utsträckning beskriver och analyserar hur det konkreta arbetet med naturresursfrågorna bedrivs i andra länder och inom näringslivet. Som utredningen själv konstaterar har flertalet miljöproblem i Sverige idag en internationell dimension. Det hade därför, likaväl som för att utvärdera de olika resurseffektivitetsmått som diskuteras, varit värdefullt med en noggrannare genomgång av naturresurspolitiken inom såväl EU som enskilda länder.

För att lösa miljöproblemen är internationell samverkan helt nödvändig, om inte svenskt näringslivs konkurrenskraft skall skadas. Den kalkyl över kraftigt ökad koldioxidskatt som utredningen genomfört, är dock alltför bristfälligt presenterad, för att vara trovärdig. Dels saknas information om vilka antaganden som gäller för energiskatterna i omvärlden, dels verkar det som om modellen bygger på en alltför grov branschstruktur för att kunna fånga upp strukturomvandlingen i näringslivet. Att en niodubbling av koldioxidskatten i Sverige separat endast skulle ge en effekt på 2-5% verkar osannolikt. Detta stärks också av att utredningen själv konstaterar att ”om en sådan politikförändring kan genomföras stegvis och i samarbete med andra länder, behöver den dock inte ge några dramatiska effekter på näringslivets struktur...”.

Man kan således konstatera att det knappast är möjligt att skapa en hållbar utveckling utan att världens länder enas om fortsatt liberalisering av handeln och den ekonomiska politiken liksom om en harmonisering av miljöpolitiken. Det är en stor och utmanande uppgift, där näringslivet spelar en viktig roll. Efterfrågan på nya produkter, effektivare processer och utvecklingen av nya marknader kan innebära stora affärsmöjligheter. För svensk industri, som till stor del bygger sin produktion på skog och malm, är det en överlevnadsfråga att dessa resurser är långsiktigt användbara.

Utredningen diskuterar sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursanvändning samt miljöpåverkan. Man konstaterar därvidlag att den specifika energianvändningen per producerad enhet minskat kraftigt i Sverige, samtidigt som den växande produktionsvolymen givetvis – allt annat lika – leder till en högre resursförbrukning. En av de viktigaste förklaringsfaktorerna till den stigande resurseffektiviteten har varit strukturomvandlingen i näringslivet i riktning mot mer kunskapsintensiva, högförädlade produkter och tjänster. Detta medför att en politik som gynnar strukturomvandling och kunskapsinvesteringar de facto är en mycket viktig förutsättning för en fortsatt ökad miljöresurseffektivitet. Frågor om kapitalbeskattning, tillgång till riskkapital, incitamenten till nyföretagande, utbildningssystemets kvalitet och kvantitet är därmed av central betydelse även ur detta perspektiv. Att här gå in närmare på dessa frågor är inte möjligt, men de förtjänar likafullt att understrykas.

I den genomgång som utredningen gör av de strukturförändringar som skett i näringslivet, saknas vidare i hög grad en beskrivning och analys av det miljöarbete som sker i näringslivet. Man kan notera att olika typer av immateriella värden, däribland miljön, fått en kraftigt ökad betydelse under det senaste decenniet. Denna utveckling har skett på marknadsbasis. Det är alltså i första hand marknaden, kunden, som drivit utvecklingen framåt, inte miljölagar och andra regelsystem. Företagen har ett egenintresse av att visa kunder och konsumenter att man tar miljöhänsynen på allvar. Därtill kommer att miljölagar ställer upp regler och ramar för företagens uppträdande till skydd för hälsa, miljö och säkerhet.

Miljöanpassad produktion och miljöanpassade produkter utvecklas idag till konkurrensfördelar allt eftersom den globala miljömedvetenheten växer. Det är näringslivets ansvar att ta vara på dessa konkurrensfördelar och vinna marknadsandelar från mindre miljömedvetna konkurrenter.

Den centrala uppgiften för miljöpolitiken (och naturresurspolitiken) är därmed att ange inriktningen i stort och de viktigaste prioriteringarna för alla aktörer på marknaden. Till viss del underlättas det av att det i Sverige råder en betydande samsyn när det gäller målen för miljöpolitiken. Men samtidigt finns det många mål och ambitioner som inte står i samklang med andra mål som antagits för andra politikområden (se även ovan). Att lösa dessa målkonflikter är en viktig politisk uppgift.

Uppgifterna för det politiska systemet kan således summeras som att tillhandahålla de institutionella ramarna, se till att kunskapsgenerering och informationsspridning fungerar samt att skapa det skyddsnät som behövs för att inte människans hälsa eller miljön skall komma till skada.

Företagen har självfallet att i första hand att följa gällande lagar och bestämmelser, utveckla miljöanpassade processer och produkter i takt med att det finns efterfrågan men också att utveckla marknader för miljöanpassade produkter.

Den enskildes viktigaste roll i miljöarbetet är att träffa rätt val i sina inköp och i sina levnadsvanor. Individen måste informera sig och utveckla ett förhållningssätt till sin livsstil och konsumtion, baserat på kunskap. ”Rätt val” av en vara ställer stora krav på kunskap hos konsumenten. Kunskap blir därmed en nyckelfaktor.

Globaliseringen av företagens marknader och därav följande ökade konkurrens ställer allt högre krav på företagen när det gäller snabbhet och flexibilitet, vilket gör att dagens miljöpolitik behöver ändras i en rad avseenden för att kunna möta behoven för 2000-talets företagande. Snabbare handläggningstider, mer generella marknadskonforma styrmedel samt en ökad internationell harmonisering är alla inslag i detta.

Allteftersom miljömedvetenheten stärks och industrins miljöarbete svarar upp mot de ökade marknadskraven för en hållbar utveckling kan omfattande lagstiftningsingrepp inte bara vara onödiga utan till och med skadliga. De incitament som krävs för att företag skall utnyttja miljöprestanda som en konkurrensfördel motverkas ofta av lagstiftning. Då marknadskraven börjar styra måste politiken vara beredd att i större utsträckning träda tillbaka och endast inriktas på områden, där marknadsekonomin inte hanterar frågan tillfredsställande av egen kraft. Svenskt Näringsliv betonar därvidlag avslutningsvis än en gång behovet av en internationell harmonisering.

 

Ansvarig handläggare

Avsändare

Finansdepartementet, Ekonomiska avdelningen


Externt diarienummer

Fi2001/150


Svenskt Näringslivs diarienummer

55/2001