SOU 2001:48, Att vara med på riktigt - demokratiutveckling i kommuner och landsting, betänkande av Kommundemokratikommittén

REMISS Publicerad

Föreningen Svenskt Näringsliv, som beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande, vill anföra följande.

Sammanfattning

Svenskt Näringsliv framhåller att utredningen hade vunnit på att inledningsvis fastslå att det demokratiska samhället vilar på de tre pelarna demokrati-rättsstat-marknadsekonomi. Insikten om dessa begrepps inbördes samband underlättar såväl principiella som praktiska ställningstaganden. Vi finner därför anledning att ägna inledningen av detta yttrande åt en längre principdiskussion.

Föreningen - bedömer att det föreligger ett behov av skärpta ansvarsregler för såväl förtroendevalda som tjänstemän i kommunerna, - anser det nödvändigt med en översyn av den enskildes rättsställning i förhållande till det allmänna, - påpekar behovet av en översyn av kommunallagens kompetensregler och reglerna för kommunala företag i syfte att åstadkomma större restriktivitet, - föreslår en översyn av kommunallagens regler för rättslig kontroll av fattade beslut.

Utredningens konkreta förslag. Föreningen - delar utredningens bedömning att kommundelsnämnder ej bör direktväljas, - avstyrker bestämt utredningens förslag om fullmäktiges godkännande i efterhand av beslut i helägda kommunala aktiebolag, - avstyrker utredningens förslag avseende insyn i kommunala entreprenader, - avstyrker utredningens förslag avseende insyn i fristående skolor.

Allmänt om betänkandet Svenskt Näringslivs uppgift är att skapa en bred intressegemenskap kring företagsamhetens betydelse för välstånd och utveckling. En meningsfull behandling av detta betänkande fordrar därför en vidare diskussion, som går utanför de mer snävt företagsrelaterade synpunkterna. Först en allmän kommentar. Vad vi vardagligen kallar det demokratiska samhället bygger på tre pelare: demokrati – rättsstat – marknadsekonomi. Redan vid utgångspunkten är det därför väsentligt att ha alla tre med i bilden. Demokratin och rättsstaten hänger nära samman. Det är en hypotes vars riktighet idag allmänt erkänns: utan demokrati ingen rättsstat, utan rättsstat ingen demokrati. Sambandet är också erkänt i modern statsvetenskaplig teori. Det finns således ingetill exempelempel på att demokrati i någon rimlig mening kunnat upprätthållas utanför rättsstaternas krets och heller ingetill exempelempel på att en rättsstatill exempelisterat utan demokrati. Betänkandet saknar bl.a. ett principiellt understrykande av det nära sambandet mellan demokrati och rättsstat. Detta är viktigt att framhålla, eftersom det finns en tendens i den allmänna debatten att se rättsfrågorna som ovidkommande när demokratifrågor diskuteras. Marknadsekonomin har ett liknande nära samband med demokratin. Ingetill exempelempel ges på att demokrati kunnat upprätthållas utan marknadsekonomi som bas för det ekonomiska systemet. Efter 1989 har marknadsekonomins nödvändighet för demokratin i praktiken varit allmänt erkänd. Vi menar att det inte är möjligt att diskutera demokratin idag utan att väga in näringslivets roll och betydelse. En realistisk syn på det ekonomiska systemet och dess grundläggande betydelse för den demokratiska samhällsformen är nödvändig för en meningsfull debatt. Demokrati och rättssamhälle Rättsfrågornas principiella anknytning till demokratin ger dem en särskild tyngd. Föreningen vill särskilt framhålla de som har en direkt anknytning till det demokratiska systemet som sådant. Vi avser här främst frågan om ansvarsregler. Betydelsen av sådana betonades av Demokratiutredningen (SOU 2000:1). En rad ”affärer” inger många människor föreställningen att möjligheterna är små att i praktiken utkräva rättsligt ansvar av vare sig politiker eller offentliga tjänstemän, särskilt om de nått en position av större betydelse. Endast i fall av t.ex. förskingring, trolöshet mot huvudman och andra brottsbalksbrott har det varit möjligt att utkräva rättsligt ansvar. Det råder ingen tvekan om att det finns en motsättning mellan det allmänna rättsmedvetandet och gällande rätt i detta avseende, och att detta är en viktig bidragande orsak till det bristande förtroende hos medborgarna som ofta diskuterats under senare år. Det går inte att skylla denna utveckling på medierna. Det är i stället en allvarlig brist idag att man i praktiken har kommit att i stor utsträckning överlåta på medierna att i rättssystemets ställe svara för ansvarsutkrävande. Svenskt Näringsliv bedömer därför att det föreligger ett behov av skärpta ansvarsregler för både förtroendevalda och tjänstemän. En annan kategori av rättsfrågor är de som berör den enskildes rättssäkerhet. Detta område är av stor betydelse om man vill stärka förtroendet för samhällets organ och viljan till ökat deltagande i de demokratiska processerna. Vad vi i första hand tänker på är de rättsregler som gäller för hur enskilda medborgare skall komma till sin rätt gentemot statliga och kommunala myndigheter. Hit hör bl.a. reglerna om förvaltningsförfarandet i första instans och om förvaltningsprocessen. Även här gäller att initiativ och resultat kan främjas genom betonande av det principiella sambandet med de allmänna demokratifrågorna. En översyn av den enskildes rättsställning i förhållande till det allmänna är önskvärd. En fråga som intimt hänger samman med ovanstående är för företagens vidkommande att t.ex. allehanda regleringar med tiden kommit att bli allt mer omfattande och detaljerade, på ett sätt som inte är rimligt. Regeringar av olika politisk färg har under flera årtionden sagt sig sträva efter ett enklare och för företagen mindre kostnadskrävande regelverk - utan att det gett några påtagliga resultat. Genom att uppmärksamma kopplingen till de allmänna demokratifrågorna har man en möjlighet att lyfta frågorna till ett högre plan och underlätta praktiska resultat. Över huvud taget är det angeläget att hålla såvitt möjligt klara linjer mellan det privata och den offentliga sektorn. Gråzonen dem emellan har blivit bred och oöverskådlig. Kommersiell verksamhet bör så långt möjligt förbehållas den privata sektorn, och rättsregler som har införts med sikte på den offentliga sektorn bör inte utan starka sakskäl föras över till den privata. Ettill exempelempel på detta ger frågan om offentlighetsprincipens utsträckande till vissa delar av den privata sektorn. Demokrati och marknadsekonomi Marknadsekonomins grundläggande betydelse för demokratin är den viktigaste aspekten för föreningen i detta sammanhang. Det finns inte något enda exempel på att ett modernt demokratiskt styrelsesätt förekommit utan att marknadsekonomi varit basen för det ekonomiska systemet. Frågan är vilka slutsatser som är naturliga att dra av detta faktum. En slutsats är att man bör se en principiell koppling mellan marknadsekonomi och demokrati. Genom marknadsekonomin skapas den tillväxt och det välstånd utan vilka en stabil demokrati sannolikt inte kan existera på lång sikt. Något annat system som i praktiken kunnat åstadkomma liknande resultat har aldrig påvisats. Men marknadsekonomins betydelse för demokratin är väsentligt större än så. Det följer av att den både bygger på och befordrar en handlingsfrihet, en kapacitet för utveckling och en möjlighet till självförverkligande för individerna som är grundläggande element i ett demokratiskt samhälle. Marknadsekonomin är inte bara en förutsättning för demokratin utan också en begränsning. Den innebär att det finns andra starka krafter i samhället än de politiska. Denna begränsning av demokratin framställs ofta som principvidrig i den politiska debatten. Ett inte ovanligt synsätt är att de för vår regeringsform grundläggande principerna om folksuveränitet och parlamentarism egentligen bör vara överordnade och obegränsade. De ursprungliga förarbetena till 1974 års regeringsform ger t.ex. uttryck för denna syn. De blev emellertid delvis förlegade redan på 1980-talet genom de nya grundlagsreglerna om skydd för fri- och rättigheter, som innebar just begränsningar för det parlamentariska majoritetsstyret. Den viktigaste insatsen på det principiella planet som en aktuell demokratidiskussion kan göra är att slutligt avveckla tankarna på en demokrati utan begränsningar och ersätta dem med en princip om balans mellan samtidigt motstående och samverkande krafter, mellan den politiska sfären och det civila samhället. Varken folket eller folkrepresentationen torde ha anspråk på obegränsad makt. Folksuveränitetstanken i dess moderna tappning framkom ursprungligen i förening med skydd för grundläggande fri- och rättigheter för de enskilda, d.v.s. med klara begräsningar av sin räckvidd. Parlamentarismen framkom som alternativ till och skydd mot en absolut monarki, utan en tanke på att ett parlament, låt vara ”suveränt”, skulle kunna i sin tur framträda med totalitära anspråk. Den kollektivistiska syn som kom till uttryck inför arbetet med 1974 års regeringsform borde därför ersättas med en individcentrerad syn. För detta syfte är två saker av grundläggande betydelse: begräsning av den politiska sfären – en rimligt klar gränslinje gentemot civilsamhället – och maktdelning mellan olika organ för det allmänna. Den samverkan och balans mellan skilda men samverkande krafter som är en av marknadsekonomins förutsättningar utgör sålunda också en förutsättning för ”en uthållig demokrati”, för att använda Demokratiutredningens uttryckssätt. Redan i inledningen till kapitlet om politik för folkstyrelse på 2000-talet (SOU 2000:1, s.233) framhölls att politiken måste inse sina begränsningar och koncentrera sig till områden, där den är överlägsen marknaden, civilsamhället och familjen, och betonas att målet skall vara att varje medborgare ges makt att råda över sina egna livsbetingelser. Vi instämmer till fullo i dessa uttalanden. Demokratin och kommunerna Det medborgerliga deltagandet har under de senaste decennierna kraftigt minskat i partier, folkrörelser och andra organisationer. Gamla strukturer som fortfarande har stor betydelse till följd av samhällets och författningens uppbyggnad har förlorat mycket av sin styrka och relevans. De demokratiska handlingarna, särskilt valhandlingen, har fått mindre betydelse. Det beror delvis på de vaga gränserna mellan de politiska alternativen och deras bristande precision, men också på politikens minskade relevans för lösningen av samhällsfrågor. Därutöver har vi utvecklingen mot en allt starkare internationalisering och en motsvarande minskande betydelse för nationalstaterna. Även den tekniska utvecklingen, t.ex. ny informationsteknik, kan i grunden ändra förutsättningarna även för det politiska arbetet. En slutsats som med stor säkerhet kan dras av vad som hänt och händer på det kommunikationstekniska området är, att människor kommer att få ännu mindre intresse för att delta i de klassiska formerna för förenings- och organisationsarbete. Är Sverige en demokrati i kris? Den frågan kan bara bedömas i ett internationellt perspektiv. Man kan då konstatera att medborgaraktiviteten är bättre i Sverige än i åtskilliga andra länder i västvärlden. Valdeltagandet är t.ex. inte alls lågt efter internationell standard. Svaret är således nej. Att partier och folkrörelser har ganska allvarliga svårigheter står klart, men man får inte förväxla deras egenintressen med demokratins. Risken för ett sådant feltänkande är påtaglig om man ensidigt trycker på att demokratin i första hand bör ses som en deltagardemokrati. Det är inte säkert att demokratin i vårt land blir mycket bättre om medborgarna ägnar sig mera åt att aktivt delta i parti- och föreningslivet. Däremot är det naturligtvis bra för partierna och föreningarna. Vad skall man då göra för att stärka demokratin? En viktig synpunkt som Demokratiutredningen förde fram är att politiken måste inse sina begränsningar. Svenskt Näringsliv menar att problemens kärna snarast ligger här. En huvudorsak till demokratins problem idag torde vara att politiken å ena sidan brett ut sig över nya samhällsområden utan att erkänna några egentliga gränser och å andra sidan förlorat skärpan i sina budskap. Resultatet har blivit att många medborgare upplever att politiker lägger sig i deras vardag och privata angelägenheter utan godtagbara motiv. Särskilt om demokratibegreppet och kommunal självstyrelse Diskussionen om åtgärder för att stärka demokratin leder lätt utanför näringslivets vanliga intressesfär, särskilt när den förs över från det allmänna till det konkreta planet. Föreningen vill därför iaktta försiktighet med uttalanden om rent politiska åtgärder. Den offentliga sektorns uppbyggnad och utbredning gör emellertid att hithörande frågor har blivit allt viktigare för företagen och omöjliga att helt gå förbi. En grundförutsättning för en bättre demokrati – också i kommunerna – är att politiken begränsas till sitt naturliga verkningsfält. Inom detta fält måste den även ålägga sig begränsningen att inte ingripa mera i detaljer än som verkligen är nödvändigt. Medborgarna måste få största möjliga frihet att verka självständigt. Med sådana självpålagda begränsningar ökar t.ex. partiernas möjligheter att utveckla budskap och aktiviteter som engagerar medborgarna bättre än idag. En allvarlig brist i Demokratiutredningen var dess ensidighet i resonemanget. Framför allt att den inte ordentligt tog fram och diskuterade det helt grundläggande förhållandet, att det är de ”vanliga” medborgarnas vikande stöd som är det verkligt viktiga idag. Inga resonemang om utanförskap i samhället etc. kan dölja att vad saken innerst gäller är det avtagande engagemanget hos de breda grupperna, demokratins gamla stödtrupper. Demokratidebatten måste föras så att dessa grupper av ”vanliga” medborgare känner att den verkligen berör dem. En tillhörighetskänsla måste skapas även för t.ex. de människor som bär upp näringslivet. Därmed lämnas ett bidrag också till det goda företagsklimat som i sig är en tillgång för demokratin. Fortsatt till-växt och välstånd är nämligen förutsättningar för en levande och stabil demokrati. De kommunala demokratiproblemen förefaller till betydande del att vara konsekvenser av 1960-talets kommunindelningsreform och är förmodligen delvis olösliga. Typexempel är tillskapandet av de stora kommunerna och valsystemet med gemensam valdag. Avståndet har blivit för stort både mellan väljare och valda och mellan valtillfällena. Demokratiutredningen uttalade ett försiktigt förord för en inriktning på sikt om att lösa problemen genom kommundelningar. Detta skulle kunna vara positivt för demokratin. En ny allmän indelningsreform skulle emellertid innebära en synnerligen besvärlig omställning, och skapa problem av annat slag. Ev. kommundelningar bör därför också i fortsättningen lösas från fall till fall. En grundfråga i detta sammanhang gäller förhållandet mellan statsmakterna och den kommunala självstyrelsen. Kommunerna måste ges största möjliga handlingsfrihet i sina egna angelägenheter. Begränsningar innebär ju att man motverkar själva syftet med kommunal självstyrelse. Utvecklingen under kvartsseklet efter den andra indelningsreformen präglades också av en genomgående, stark tendens att på olika vägar stärka kommunernas självständighet. Under senare år har tendensen varit den motsatta. Det finns naturligtvis en gräns för vad som är möjligt i fråga om kommunernas självständighet. Föreningen har förståelse för att statsmakterna kan behöva hävda sin centrala ställning även mot kommunerna, särskilt när samhällsekonomin i stort motiverar en betydande återhållsamhet med t.ex. skattehöjningar. Däremot måste man ställa sig bestämt avvisande när Riksdagen, med utnyttjande av den majoritet som kan uppbringas där, försöker hindra kommuner med annan av väljarna framröstad majoritet att genomföra sin politik. Respekt för olika valutslag måste vara grundläggande just från demokratisynpunkt. Två problemområden har särskild betydelse för näringslivet: den kommunala kompetensen och det rättsliga kontrollsystemet enligt kommunallagen. Svenskt Näringsliv vill ånyo inskärpa vikten av så klara linjer som möjligt mellan den privata och den offentliga sektorn. I kommuner förekommer ofta en besvärande oklarhet som medför nackdelar särskilt för de små företagen. Man skall ha för ögonen att småföretagarnas intressen i mycket stor utsträckning är desamma som de vanliga kommunmedlemmarnas. Den kommunala sektorn, speciellt frågan om näringsverksamhet, ger en bra belysning av sambandet mellan demokrati och marknadsekonomi. De centrala kompetensreglerna i kommunallagen, om principiellt förbud mot kommunal näringsverksamhet m.m., är utmärkta om än inte tillräckligt långtgående. Emellertid finns det påtagliga gränsdragningsproblem som en följd av kommunallagens bristande precision. På många orter och verksamhetsfält snedvrids konkurrensen genom kommunal näringsverksamhet, vars laglighet kan ifrågasättas. Ofta är det fråga om att kommunala förvaltningar bedriver kompletterande verksamhet, av typen att en simhall börjar med gym eller massageverksamhet för att bättre nyttja sin resurser eller att ett kommunalt byggnadskontor tar upp viss konsultverksamhet av liknande skäl. I andra fall rör det sig om särskilda kommunala företag. Ibland torde kommunerna inte ha insett de negativa konsekvenserna för enskilda företag. Vi bedömer att dessa gränsproblem är uttryck för en typisk modern utveckling som statsmakterna hittills blundat för. Liknande problem har framträtt genom den s.k. lokaliseringsprincipens tillämpning i praktiken. Utvecklingen har medfört en viss vidgning av kommunernas geografiska intressesfär. Samtidigt har kompetensöverskridande verksamhet i privaträttsliga former blivit allt mer besvärande för företag och medborgare. Vi menar därför att det är nödvändigt att åstadkomma en stramare ordning genom en översyn av kommunallagens kompetensregler. Även reglerna om kommunala företag bör ses över för att åstadkomma ökad restriktivitet. Kommunallagens rättsliga system, med bl.a. laglighetsprövning av kommunala beslut, kan sägas innebära en sammanjämkning av demokrati- och effektivitetssynpunkter. Det är emellertid utformat på den tid då vi hade mer än 2 500 småkommuner. I dagens verklighet med mäktiga och resursstarka kommuner måste det konstateras, att kontrollsystemet ger ett från kommunaldemokratisk synpunkt bristfälligt rättsskydd. Vi ser som nämnts frågorna främst ur småföretagarens perspektiv men på detta område är det uppenbart att precis samma synpunkter gäller vilken enskild kommunmedlem som helst. Bland punkter i det rådande systemet som bör omprövas kan nämnas följande exempel. Den som inte bor i kommunen kan inte överklaga, oavsett hur berörd han eller hon är av ett beslut. Detta kan vara särskilt besvärande för juridiska personer som kontinuerligt bedriver verksamhet på en ort. (Som bekant har juridiska personer inte längre möjlighet att ö.h.t. kräva laglighetsprövning av kommunala beslut.) Det är också i de flesta fall svårt att i tid få reda på gällande frist, till följd av reglerna om anslag på kommunens anslagstavla och överklagande inom tre veckor. Det är vanligt att besluten är oklart formulerade och att de dessutom fattas i flera steg, vilket gör det svårt att inse när man bör överklaga. Ofta finns helt enkelt inget formellt beslut. Beslutsfattaren kan också vara ett kommunalt företag, inte en vanlig nämnd eller förvaltning. Till detta kommer att den enskilde, t.ex. en småföretagare, ofta saknar juridisk kompetens och kanske står i viss beroendeställning till kommunen. Välkänt är också att kommunerna ofta bortser från såväl lagregler som domstolsutslag. Flera av dessa exempel på brister i kontrollsystemet hänger samman med förändringen från en mängd småkommuner till ett litet antal mycket stora kommuner. Vad som från början inte var något praktiskt problem har blivit det – parallellen mellan de allmändemokratiska frågorna och de rättsliga är iögonenfallande. Svenskt Näringsliv föreslår därför att en allmän översyn kommer till stånd av kommunallagens system för rättslig kontroll av fattade beslut.

Kommundelsnämnder Demokratiutredningen (SOU 2000:1) tog i sitt betänkande ställning för direktvalda kommundelsorgan. Svenskt Näringsliv avstyrker en sådan reform. Den skulle skapa en ny nivå inom den kommunala organisationen och medföra risker för olyckliga motsättningar mellan centrala och lokala organ, särskilt i budgetfrågor. Över huvud taget anser föreningen att vi inte bör ha flera kommunala nivåer; det skulle uttunna ansvaret, öka kostnaderna och minska effektiviteten. Dessutom skulle tillämpningen av den s.k. likställighetsprincipen komma i allvarlig fara. Också näringslivet skulle påverkas negativt av en sådan nyordning. Denna utredning har i själva demokratifrågan noterat att förväntningarna på kommundelsnämnderna inte uppfyllts. Vi hälsar med tillfredställelse utredningens ställningstagande att inte förorda direktvalda kommundelsnämnder.

Godkännande av viktiga beslut i helägda kommunala bolag Svenskt Näringsliv motsätter sig bestämt att en bestämmelse införs som gör giltigheten av en rättshandling av ett helägt kommunalt bolag beroende av fullmäktiges godkännande. En kommuns beslut att överföra en kommunal angelägenhet till ett helägt kommunalt aktiebolag får förutsättas vara grundat på noggranna överväganden av lämpligheten i att bedriva verksamheten i aktiebolagsform. Själva förekomsten av aktiebolagsformen motiverades ursprungligen med behovet av att kunna kombinera kommersiell verksamhet med frånvaro av ekonomiskt ansvar för enskilda, fysiska personer. I allt väsentligt har aktiebolagsformen tillkommit och förfinats i den ekonomiska utvecklingens intresse. Den har således inte tillskapats för att bereda kommuner möjlighet att bedriva verksamhet i annan form än förvaltningens. Som berörts ovan är Svenskt Näringsliv skeptisk till kommunal affärsverksamhet över huvud taget, eftersom den tenderar att sudda ut gränslinjen mellan det allmänna och det enskilda. Kommunal affärsverksamhet som sådan är därför redan i sig själv tveksam ut demokratisyn-punkt. En bestämmelse med föreslagen innebörd skulle endast tjäna till att ytterligare försvåra förbindelser mellan helägda kommunala aktiebolag och andra rättssubjekt. Utredningen har anfört att rättssäkerhetsskäl motiverar en ”inte orimlig” tidsutdräkt mellan bolagets rättshandling och fullmäktiges godkännande. Det är förvånande att utredningen inte besinnat att rättssäkerhetsskälen har betydligt större räckvidd än avseende en ev. tidsutdräkt. Kontrahenter i en affärsrelation måste kunna förlita sig på motpartens rättshandlingsförmåga, i detta fall utan att måsta ta reda på huruvida den juridiska personen omfattas av några särregler. Det är således uppenbart att avsevärda tillämpningsproblemen kommer att tillstöta med den föreslagna regeln, både i affärsförhållanden och avseende den rent kommunalrättsliga hanteringen. Utredningens bekymmer, beträffande diskrepansen mellan förledet – att fullmäktige måste få möjlighet att godkänna viktiga beslut i aktiebolaget – och bestämmelsen om ogiltighet, visar att man inte förmått ta till sig de principiella invändningarna mot att bedriva kommunal verksamhet i aktiebolagsform. Tillsammans med andra redan befintliga regler avseende kommunala bolag skulle den föreslagna förändringen endast tjäna till att avskilja dem från aktiebolag i övrigt, och således i praktiken skapa en särskild företagsform. Det är uppenbart att utredningen inte insett de över-gripande konsekvenserna. Vi anser därför att utredningens förslag måste avvisas.

Insyn i kommunala entreprenader Utredningen har övervägt frågan om allmänhetens rätt till insyn i verksamhet som på kommunens uppdrag bedrivs av privata rättssubjekt. Det står klart att den allt mer omfattande användningen av privata företag och andra för att utföra kommunala uppgifter väcker frågor om funktionaliteten hos nuvarande regler rörande handlingsoffentlighet m.m. Det vore inte rimligt om denna utveckling skulle medföra att den faktiska möjligheten till insyn, t.ex. i hur skattemedel används, skulle bli alltför inskränkt. Svenskt Näringsliv är därför i princip positiv till att kommunerna på ett från alla synpunkter ändamålsenligt sätt säkerställer möjligheten till insyn. Lika med utredningen finner vi att det vore direkt olämpligt att t.ex. utsträcka reglerna om handlingsoffentlighet och sekretess till privata rättssubjekt. Det finns avgörande skillnader mellan privat och offentligt bedriven verksamhet som motiverar en sådan hållning. Offentlighetsprincipen har uppstått som en följd av behovet att reglera förhållanden mellan den enskilde medborgaren och det allmänna. Med den följer bl.a. tillämpningsföreskrifter om dokumentationsplikt, handlingars förvaring, registrering och diarium. Reglerna om offentlighet och sekretess är så komplicerade att de flesta myndigheter ofta inte förmår tillämpa dem på ett riktigt sätt. Det inses lätt att krav på överförande av offentligrättslig lagstiftning till affärsdrivande rättssubjekt skulle medföra omfattande problemen, både av praktisk natur och rörande konkurrenshänsyn. Utredningen har försökt att beakta dessa och andra synpunkter. Precis som utredningen finner vi att den åsyftade insynen inte bör vara en insyn direkt hos entreprenören. Dess för-slag, att insyn skall möjliggöras genom att kommunen i ett entreprenadavtal kommer överens med entreprenören om vilka uppgifter som skall lämnas till kommunen, kan vid en ytlig granskning förefalla rimligt. Emellertid kan följande allvarliga invändningar resas. För det första. Vare sig direktiven eller utredningen har visat vari det faktiska problem består som den nya lagregeln avses lösa. Redan idag ställer upphandlande kommuner eller landsting tämligen omfattande krav på uppgiftslämnande från leverantörer, såväl inför som under en pågående driftentreprenad. Det har inte visats att nuvarande ordning medfört någon brist i medborgarnas möjligheter att – utifrån kommunaldemokratiska utgångspunkter – få tillräcklig insyn i driften. För det andra. Den föreslagna regelns karaktär av ”gummiparagraf” väcker allvarliga farhågor om dess praktiska tillämpning. Med kännedom om hur upphandlingsfrågor hanteras idag kan det befaras att kommunernas krav på uppgiftslämnande kommer att formaliseras genom standardiserade, omfattande och detaljerade riktlinjer till anbudsgivare. Sådana riktlinjer kommer med all sannolikhet att kraftigt minska det antal företag som, av resursskäl eller på annan grund, är villiga att lämna anbud. Effektiviteten i kommunernas upphandling kommer således att minska och kostnaderna sannolikt att öka. Det är således inte alls tillräckligt att överlåta på ev. privaträttsliga överenskommelser mellan kommunernas organisationer och företagen att närmare bestämma karaktären på och omfattningen av de uppgifter som skall kunna lämnas till kommunen. För det tredje. Utredningen har inte tillräckligt penetrerat i vad mån den föreslagna regeln skulle kunna komma i konflikt med EG-rättens ordning för offentlig upphandling, t.ex. vad avser kraven på förutsebarhet och transparens. Enligt föreningens mening framstår den risken som uppenbar. För det fjärde. Av de rent principiella skäl som framförts inledningsvis förespråkar Svenskt Näringsliv en klar rågång mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Den föreslagna bestämmelsen skulle i detta avseende innebära en väsentlig glidning, till sannolikt men för såväl företag som det allmänna och med osäker nytta för medborgarna. På nuvarande utredningsståndpunkt kan det därför konstateras att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning. Svenskt Näringsliv avstyrker utredningens förslag avseende insyn i kommunala entreprenader.

Insyn i fristående skolor Skolan har blivit föremål för en allt mer omfattande debatt. Utan att ingå på denna vill före-ningen stryka under vikten av alternativ. Över huvud taget är det vitalt för demokratin att medborgarna i så stor utsträckning som möjligt kan välja mellan olika alternativ. Statliga och kommunala monopol måste brytas upp och ersättas med konkurrens. Skolområdet är särskilt angeläget från denna synpunkt. Svenskt Näringsliv vill därför slå vakt om de fristående skolornas ställning och arbetsmöjligheter.

Emellertid finns det ett berättigat intresse för allmänheten att kunna ta del av hur offentligt finansierad verksamhet bedrivs. De fristående skolorna är, i allt väsentligt, en sådan verksamhet, låt vara att de inte bedrivs på entreprenad. I likhet med vad som anförts ovan om verksamhet bedriven på uppdrag finns det betydande problem med att överföra offentligrättsliga regler till privata rättssubjekt som t.ex. fristående skolor. Utredningen har försökt att beakta dessa problem och föreslagit en lösning på insynsbehovet.

De synpunkter vi framfört ovan angående insyn i kommunala entreprenader gör sig i stor utsträckning gällande också på detta område. På enahanda grunder finner föreningen det olämpligt att införa en bestämmelse av angiven innebörd. Särskilt besvärande är det att utredningen inte kunnat visa mer precist vilka ytterligare uppgifter som skulle behöva inkrävas, uppgifter som inte rör enskildas förhållanden eller annars bör vara sekretessbelagda och inte redan idag finns tillgängliga hos Skolverket eller kommunen. Under alla omständigheter skulle den föreslagna ordningen sannolikt innebära ett administrativt merarbete av inte obetydlig omfattning för fristående skolor. Man kan fråga sig i vilken mån medborgarnas ev. behov av insyn skall tillåtas inskränka resurserna till den pedagogiska verksamheten, om sådan insyn i praktiken finns redan nu.

Svenskt Näringsliv avstyrker utredningens förslag avseende insyn i fristående skolor.

Övrigt

Svenskt Näringsliv noterar med tillfredställelse att utredningen (till skillnad från flera andra under senare år) med allvar beaktat konsekvenserna för små företags arbetsförutsättningar, och dragit rimliga slutsatser därav.

 

Ansvarig handläggare

Avsändare

Justitiedepartementet, Demokratienheten


Externt diarienummer

Ju2001/4387/D


Svenskt Näringslivs diarienummer

99/2001