Utvecklingsmässiga åtaganden i Doha-deklarationen - inbjudan att lämna skriftliga synpunkter

REMISS Publicerad

Handel har en betydligt större potential att bidra till u-ländernas utveckling än vad traditionellt bistånd har. Dessa positiva utvecklingseffekter gäller såväl export som import av varor och inte minst av tjänster. Det är därför viktigt att u-länderna för en politik som gör att de maximalt kan främja en ökad handel med omvärlden genom att få ökat marknadstillträde, inte bara hos i-länder utan också hos andra u-länder.

U-länderna bör därför inom ramen för den nya Doha-rundan uppmuntras att liberalisera sin handel såväl av varor som av tjänster inom så många kategorier som möjligt. Vidare bör u-länderna uppmuntras att mer aktivt än hittills undanröja olika typer av handelshinder, dels genom att sänka och ta bort skyddstullar, dels genom att undanröja olika typer av tekniska och administrativa handelshinder, såväl för import som för export. Inte minst på tjänsteområdet finns i många u-länder hinder som onödigt försvårar och försenar den ekonomiska utvecklingen inom till exempel finansiella tjänster, telekom, energi etc. .

Vi vill i detta sammanhang framhålla att vi inte anser att s k uppfostringstullar (”infant industry protection”) är ett lämpligt instrument för ekonomiskt utveckling, eftersom det oftast leder till icke hållbara produktionsstrukturer och ett suboptimalt resursutnyttjande. Ett lands export kan ökas såväl genom ökning av inhemskt administrerad produktion som genom produktion av utlandsägda dotterbolag, som etablerats genom direktinvesteringar. Bland annat i Kina, Malaysia och Mexiko har sådana investeringar gett upphov till dramatiskt ökade exportsiffror och en positiv välståndsutveckling för ökande delar av befolkningen. Undersökningar visar att utlandsägda dotterbolag med tillgång till internationella distributionsnätverk ofta har en högre exportandel än inhemskt ägda företag.

Det bör därför ligga i u-ländernas intresse att genom stabila och företagsvänliga regelverk underlätta utländska direktinvesteringar för produktion av såväl varor som tjänster. Ett multilateralt avtal om investeringar inom ramen för WTO kan utgöra ett bidrag till att stimulera ökade direktinvesteringar i u-länderna.

Som framgår av ovanstående anser vi inte att det ligger i u-ländernas långsiktiga utvecklingsintresse att verka för en tolkning av begreppet ”special and differential treatment” i en handelsbegränsande riktning. U-länder handlar ofta med andra u-länder och detta utbyte drabbas i många fall av de högsta skyddsnivåerna i världshandeln. Detta motverkar utveckling och regional integration i många utvecklingsländer. Särbehandling är enligt vår mening endast utvecklingsfrämjande om den innebär ökat marknadstillträde för u-landsprodukter på andra marknader. Konkret skulle till exempel i-länderna helt kunna ta bort tullar och andra hinder för import från alla u-länder såväl för industrivaror som för jordbruksprodukter i största möjliga omfattning. Som ”motprestation” bör man dock ställa krav på att även u-länderna ska ta bort sina utvecklingshämmande skyddstullar på de allra flesta produkter.

Vidare bör särskilda resurser ställas till u-ländernas förfogande så att de mer effektivt kan delta i WTOs förhandlingsarbete. Resurser bör också ställas till förfogande för handelsfrämjande stöd inom ramen för ”trade facilitation” för att till exempel effektivisera tullhantering och certifieringsförfaranden, samt för att hjälpa u-landsexportörer att hantera importrelaterade myndighetskrav i andra länder.

 

Ansvarig handläggare

Avsändare

Kommerskollegium, Box 6803, 113 86 STOCKHOLM


Externt diarienummer

100-281-02


Svenskt Näringslivs diarienummer

85/2002