Specialistklinik fyller vårdgap

Som narkosläkare inom Stockholms Läns Landsting såg Kajsa Giesecke de stora problemen inom intensivvården. Överfulla enheter leder till att svårt sjuka patienter ofta måste flyttas mellan sjukhus. År 2009 flyttades över 300 patienter mellan intensivvårdsavdelningarna på grund av platsbrist.

– Det var rena karusellen! Dessutom hör ju intensivvårdspatienter till de allra svårast sjuka. Både ur patientens och folkhälsans perspektiv är det oförsvarligt.

Förutom att transporten i sig är farlig för patienterna är risken för spridning av multiresistenta bakterier stor. Problemet är att 10-30 procent av patienterna tar över hälften av vårddagarna.

– De som ligger länge tar mycket resurser. Även om deras tillstånd blir stabilt flyttas de inte till en vanlig vårdavdelning så länge de är så sköra att de kräver avancerad övervakning. Den kompetensen saknas där.

Kajsa Giesecke såg ett tydligt behov av en vårdform mellan intensivvården och vanliga vårdavdelningar och kontaktade Lindhe Healthcare som har kliniker för patienter som kräver avancerat andningsstöd i åtta länder.

– De sa ok till att finansiera den första nordiska kliniken i Sverige, och jag fick uppdraget att bygga upp den. När vi öppnade Remeo 2013 var vi tre personer och idag är vi 70.

Tanken är att avlasta intensivvården från patienter med komplicerad andningsproblematik men som i övrigt är så stabila att de inte behöver akutsjukvårdens resurser. Remeo har också kompetens kring intensivvård men kan på ett helt annat sätt ägna sig åt rehabilitering. Tack vare att Remeo har fått ta sig tid har det blivit en specialistklinik för patienter med allvarlig andningsproblematik som den vanliga vården inte klarar av.

– Det har utvecklats till ett helt nytt koncept. Från början hade jag ingen tanke på att vi skulle bli så specialiserade på att träna ur dessa patienter i respirator och att dekanylera dem.

Hon är övertygad om att några av dem aldrig hade kommit bort från respiratorn eller kanylen om de inte vårdats hos Remeo.

– Det medför förstås stora besparingar för samhället. En förlamad patient med respirator i hemmet kostar sex miljoner kronor per år, och en med respirator kostar två miljoner.

Kajsa Giesecke betonar att kompetensen finns inom det offentliga men det hårda trycket gör att intensivvården alltid har pressen på sig att skicka patienten vidare för att ta in någon ännu sjukare.

– De får inte tid till att rehabilitera så att patienten säkert klarar nästa vårdnivå. Vi bestämmer däremot själva när patienten kommer in och är redo för att skrivas ut, och får slutföra vårt uppdrag att ge bra rehabilitering utan att bli störda av ett akutflöde.

Det innebär lägre kostnader för samhället om en patient som upptar en plats på Iva som kostar 40 000-50 000 kronor per dygn kan flyttas till Remeo där kostnaden är 8 900-32 000 kronor per dygn.

– Vi kan alltid se till att ha full beläggning, eftersom vi inte behöver planera att ha tomma platser för de som kommer in akut. Det gör det lättare att bemanna optimalt och ha kostnadskontroll.

Kliniken har 14 platser och det står ständigt patienter på kö. Kajsa Giesecke hoppas kunna utöka verksamheten framåt.

– I Stockholm tror jag det skulle behövas minst 30 platser och det finns behov av kliniker även i Skåne, på Västkusten och i Norrland. Vi får idag patienter från hela Sverige eftersom de mindre landstingen har svårt att bygga upp en kompetens som vår.

När det gäller vinstdebatten konstaterar hon att Lindhe Healthcare har satsat många miljoner på kliniken och tagit en risk. Hon är övertygad om att den aldrig startats om det funnits ett vinsttak.

– Då hade samhället förlorat Remeo som gör så stor samhällsnytta. Självklart är ett vinsttak inte är positivt för oss. Ingen vill satsa pengar i vården om det inte går att få tillbaka sina pengar.

Ett vinsttak lägger band på utvecklingen av den här typen av kliniker, slår hon fast.

– För att nya koncept ska startas behövs det privata företag som är beredda att ta en risk, för det är svårare för landstingen. Nu ser vi att Remeo är en fullträff men det visste vi ju inte när vi satte igång.