Behöver vi den svenska modellen?

Då jag själv är verksam inom byggbranschen reagerar jag instinktivt på dessa signaler. Den svenska modellen bör verkligen återupprättas, om vi ska ha den kvar, men tanken att Byggnads ska hålla i den återupprättelsen gör mig mer än orolig.

De senaste åren har Byggnads inlett avtalsrörelserna med att lägga strejkvarsel. Man har hävdat att arbetsgivarna inte tar sitt ansvar för arbetsmiljön och ”ordning och reda” inom byggbranschen. Man hävdar också att varslet läggs för att vi inte vill prata om problemen. Den egentliga anledningen är dock att Byggnads vill ta bort fokus från andra ämnen som vi också tycker är viktiga, som exempelvis få bort ackordslönen och istället införa månadslön.

Byggnads har, med några få undantag, fått genom allt de velat de senaste åren. Lönerna har utvecklats bra, vi har fått ett mer administrativt arbetsmiljöarbete, vi har infört huvudentreprenörsansvaret och ackordet är fortfarande kvar. Förra året drog man branschen i strejk med argumentet att man, tillsammans med de mansdominerade facken i 6F, ville ha högre löneökningar än övriga.

Året före gick det inte så långt som till strejk eftersom de mycket stora projekt som då var hotade inte hade varit ekonomiskt försvarbara att stoppa. Varken för företagen som genomförde dem eller nationalekonomiskt.

Ackordet är det mest känsliga att prata med Byggnads om. Jag hävdar bestämt att det enbart är ett sätt att höja lönen. Jag ser ingen annan logisk förklaring. Det bestrider facket bestämt. Jag brukar få en förklaring i stil med att byggnadsarbetarna jobbar med 90 procent av sin kapacitet men kan tänka sig att öka till 100 procent om man får lite till i lönekuvertet. Sätt det i relation till exempelvis all vård- och omsorgspersonal, som sliter på gränsen av sin förmåga, med ett lönetak som ligger nästan 10 000 kronor under byggnadsarbetarnas ingångslön. Byggnads själva anser uppenbarligen att det är i enlighet med den svenska modellen att ta till strejk för att göra skillnaden ännu större.

Utöver detta säger alltså Byggnads åt sina medlemmar att man ska jobba 10 procent hårdare än normaltempot på 90 procent. Jag har aldrig sett någon konsekvensanalys på hur det påverkar arbetsmiljön med stress och förslitningsskador. Sådant som arbetsgivarna ofta anklagas för att brista i.

Lägg därtill att en stor del av byggnadsarbetarna jobbar på annan ort. Ofta jobbar man till torsdag lunch och åker sedan hem. Man jobbar alltså fem dagars arbetstid på tre och en halv dag och dessutom tvingas man öka tempot 10 procent. Byggnads har inte inarbetningen som krav men man säger inte heller nej till den. Vore det inte lämpligt att även Byggnads börjar ta sitt arbetsmiljöansvar och åtminstone, i ett första steg, befriar dessa grupper från ackordstressen?

Som sagt, den svenska modellen behöver ses över. Eller helt ändras. Visst låter det vackert med en kollektivavtalsstyrd arbetsmarknad men det skapar stora möjligheter för premiering av vissa branscher, vissa förutsättningar och ett visst kön. Stick i stäv med den ”solidaritet” som väl från början var meningen.

Pär Skagerling, Dala Tak & Fasad AB