Kvarnfors gård vill se en tydligare jordbrukspolitik

Kvarnfors gård ligger vackert vid Dalälven i Österby och Gustafs. Här har Anki och Ingemar Arvidsson bedrivit mjölkproduktion sedan slutet av 1980-talet.

Som mjölkbönder tillhör de en försvinnande skara, nio av tio svenska mjölkgårdar har lagts ner mellan 1987 och 2017. Även Kvarnfors gård har haft tuffa perioder och tankar på att ge upp.

För 25 år sedan brann ladugården upp. Alla djur gick att rädda men redan samma morgon stod representanter från försäkringsbolaget på gården och ville ha ett besked: Skulle de behålla djuren och satsa eller lägga ner?

– Vi var nog i chock och känslorna fick styra. Men vi beslutade oss för att satsa, säger Anki Arvidsson.

Det blev ett tufft år med bygget, småbarn hemma, korna inhysta tre mil bort och konflikter med försäkringsbolaget som krävde juristhjälp.

När den nya ladugården var klar hade den plats för 96 mjölkkor, i stället för de tidigare 30. Anki gick en seminkurs och så småningom investerade gården i mjölkrobotar och byggde ut på nytt.

– Allt gick jättebra ett tag. Sen kom nästa stora smäll när Milko lade ner, säger Anki Arvidsson.

Det var hösten 2011 som Milko, efter flera år med vikande lönsamhet, övertogs av Arla. I praktiken innebar det att ersättningen för mjölken sänktes och andra mejerier hakade på. Många mjölkgårdar valde att lägga ner.

– Vi kom också till ett läge där det inte gick längre och lade ut gården till försäljning. Det var många spekulanter här och tittade, men ingen av dem fick banklån, säger Anki Arvidsson.

Exakt när krisen vände kan hon inte sätta fingret på, men paret drog till slut tillbaka gården från försäljning. Sedan tidigare hade de samarbetat med Ingemars bror Kjell Arvidsson i Gustafs, som driver en större mjölkgård med 300 kor. Nu tog de samarbetet ett steg till och bildade ett gemensamt driftbolag, Gustafs Ekomjölk AB, som delar på maskiner och personal.

De båda gårdarna bestämde sig för ett par år sedan att ansluta sig till Krav, som ger en krona mer betalt per liter mjölk.

För att öka lönsamheten finns också planer på att ge sig in i entreprenadbranschen. Sedan tidigare har gården uppdrag på snöröjning under vintern och nu har de precis köpt en grävmaskin.

– Det här är ett sätt att få större användning både för personal och maskiner under vintern, när vi inte jobbar med växtodlingen. Vi vill gärna kunna behålla personalen under vinterhalvåret, säger Ingemar Arvidsson.

Just nu står 20 personer på bolagets lönelista. Att hitta personal har blivit ett allt större problem under de senaste åren.

– Det är nästan omöjligt att få tag på någon som har utbildning och erfarenhet. Vi har provat med väldigt många där det inte har fungerat av olika orsaker. Nu har vi tagit hjälp av ett litauiskt bemanningsföretag och har ett par personer inhyrda via dem. Det fungerar jättebra så länge de kan tillräckligt med engelska, säger Anki Arvidsson.

Efter många tuffa år blickar nu gården framåt. Förutom utvecklingen på entreprenadsidan har de också Lean-certifierat sig och börjat sälja köttlådor. Men det finns en besvikelse på politikerna och en oro för hur framtida beslut kommer att slå mot de gröna näringarna.

– Det är mycket prat från politiskt håll om närodlat och livsmedelsstrategier, men det är ingen som gör något för att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft, säger Ingemar Arvidsson och tar dieselskatten som exempel.

– Nu har vi haft en tuff sommar med torka och vi är nere och skrapar på botten av ladorna. Då ska vi dessutom tackla en höjd dieselskatt. Det är som att staten håller oss bönder i en snara runt halsen och när vi börjar bli blå så släpper de greppet ett tag.

Förutsättningarna finns där, menar han. Sveriges bönder har god djurvälfärd och konkurrensmässiga företag med hög avkastning.

– Jag saknar en helhetssyn, att man i politiska förslag tänker igenom hur det här påverkar bönderna. Städerna klarar sig inte utan landsbygden.

Karin Janson