"Svårt att respektera politikernas totala nonchalans inför fakta och sanning"

En inte helt orimlig poäng ändå, kan man tycka. Jag är förvisso själv, dock färgad av mitt yrke, av uppfattningen att det primära som varje välfärdsverksamhet, statlig, kommunal eller privat, ska mätas på är kvalitet per investerad krona och att den som kan leverera hög kvalitet och samtidigt göra vinst är att gratulera men jag kan ändå förstå och respektera ståndpunkten att det inte får tas ut hur höga vinster som helst. Det jag däremot har svårt att respektera, det är med den totala nonchalans man från politiker och debattörshåll förhåller sig till fakta och sanning i den här frågan.

Mari Jonsson och Liza Lundberg är långt ifrån ensamma om att använda retoriken ”varför är det ett problem att inte få göra mer än 7 % vinst?”. Att göra det är antingen ett medvetet val att fara med osanning i syfte att förleda människor och därmed plocka politiska poäng alternativt ett prov på slående okunskap. Vilket som är värst är väl en smaksak.

Det förslaget de facto bygger på är 7 % avkastning på bokfört operativt kapital plus statslåneränta. Förslaget är komplext, vilket det också kritiserats för av bland annat Riksrevisionen som skriver i sitt remissyttrande att modellen är så diffus att den riskerar ge upphov till ”gränsdragningsproblem och rättsosäkerhet i redovisnings- och revisionshänseende.”. Det är alltså inte helt enkelt att förstå vad förslaget skulle innebära. Men om man, framförallt som politiker men även som journalist, inte förstår det mest basala i ett förslag, då tycker jag att man helt enkelt bör avstå från att debattera ämnet.

Vad innebär då Reepaluutredningens modell i praktiken? Jo, det innebär att för över 80 procent av de omfattade välfärdsföretagen, 14 298 till antalet, kommer rörelsemarginalen att begränsas till cirka 2 %. Inte 7 % alltså, utan maximalt 2 %. Faktum är att för cirka en fjärdedel av dessa bolag är det bokförda operativa kapitalet negativt, en konsekvens av att de flesta bolag i välfärdsbranscher har låga rörelsetillgångar och höga personalkostnader. Dessa bolag skulle alltså, med denna modell, tvingas gå med ständig förlust och ska därmed likvideras enligt aktiebolagslagen. Det är inte utan att tankarna dras till Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i Monismanien...

Förslaget innebär alltså att en stor andel, 80 %, av välfärdsföretagen skulle låsas in i en mycket instabil finansiell situation. 2 % i rörelsemarginal innebär att det skulle ta ungefär 12 år att skapa en buffert motsvarande tre månaders intäkter och lämnar därmed ytterst lite utrymme för att ta höjd för perioder av sämre resultat eller större investeringar. Antalet konkurser skulle öka markant, med all osäkerhet det innebär för arbetstagare, leverantörer och kreditgivare. För att inte tala om ägarna, de som man nu avkräver att de ska ta all risk avseende förlust men utan att ha någon egentlig möjlighet att få en avkastning på den risk man tar.

Min uppfattning är att den politiska ambitionen avseende vår gemensamma välfärd alltid måste vara att maximera kvaliteten i förhållande till kostnaden. Jag är 100 % för höjda och tydliggjorda kvalitetskrav, transparenskrav och mer resurser till tillsynsmyndigheter. Att med illa formulerade förslag slå undan benen för välfungerande och värdeskapande företag bara för att de råkar vara privatägda är jag 100 % emot.

Vi måste dels fokusera diskussion och debatt mer kring kvalitetsbegreppet och hur den ska mätas, men jag ser också gärna en breddad diskussion kring andra medel att nå målet – bästa möjliga kvalitet i välfärden för den kostnad vi har. Jag tycker dock att ett hygienkrav på en sådan diskussion är att den baseras på hederlig och sakligt korrekt argumentation.

Det är väl ändå inte för mycket begärt?

Daniel Lindkvist, Lystra Assistans