Föräldrarna började bli lite till åren och barnen tyckte att det saknades riktigt bra alternativ för dem som båda två kom från Finland. Lösningen blev att Anssi hoppade av sitt jobb på banken och tog huvudansvaret för att starta och driva företaget. Idag driver man ett äldreboende och erbjuder hemtjänst – i första hand till finskspråkiga äldre. Alla de 150 medarbetarna är tvåspråkiga och inom kort planerar man att utöka verksamheten till att omfatta även hushållsnära tjänster.
I början var det snårigt med alla regler som omgärdar verksamheten men efterhand har kunskapen växt. Tvärt emot vad man kanske kan tro är Anssi positiv till myndigheterna och kontrollen. ”De är ett stöd och hjälper oss att bli bättre. Vi brukar ha en bra dialog när de kommer på besök. Vi vill ju leverera en tjänst med hög kvalitet till våra kunder och tillsynsmyndigheterna gör ett viktigt jobb för att vi ska få en seriös och fungerande bransch.”
Det finns dock en del andra saker man kan ha synpunkter på. En sådan sak är arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Det känns orättvist att det blir arbetsgivaren som får betala sjuklönen och tvingas upprätta en rehabiliteringsplan när en medarbetare bryter benet i någon fritidsaktivitet. ”Sådana saker borde inte belasta arbetsgivaren. Vad är det vi betalar arbetsgivaravgifter för egentligen?” undrar Anssi. Idag går avgifterna rakt in i statsbudgeten och sedan fastställs ersättningsnivåerna efter hur den totala budgeten ser ut. Mer försäkringsmässighet och en bättre koppling mellan arbetsgivaravgifterna och utbetalningarna från socialförsäkringssystemet skulle öka legitimiteten. Anssi har fler konkreta förslag - ”Jag skulle gärna se att arbetsgivaren fick betala den första karensdagen i utbyte mot ett krav om sjukintyg från första dagen” Idag finns det en diskrepans mellan ansvar och befogenheter när det gäller arbetsgivaransvaret vid sjukskrivning. Man har inte befogenhet att påverka till exempel medarbetarnas val av fritidssysselsättning men man har ansvar att betala om något går snett. ”Det är ungefär som att låna ut sitt kontokort.”
Många politiker är positiva till Anssis verksamhet – så länge de befinner sig i slutna rum. I offentligheten kan de sedan gå ut och ta avstånd från möjligheterna att bedriva privat omsorg. ”Det vore bättre om man utgick ifrån de äldres behov istället för från ideologin när man diskuterar privata alternativ” menar Anssi.
En annan fråga att som borde lyftas är på vilket sätt man räknar när man granskar privata alternativ inom till exempel vård och omsorg. Dels är det så att kommunerna inte alltid får med alla kostnader de egna verksamheterna har när man fastställer nivåerna på ersättningen till de privata aktörerna. Dessutom är det så att dessa företag bidrar till att utveckla verksamheten även inom offentlig sektor. De ger äldre en möjlighet att välja en omsorgsform som passar dem och medarbetarna får ett större urval av arbetsgivare att välja mellan. Var i de ekonomiska kalkylerna kommer dessa värden in när man utvärderar kundvalssystemen? ”Det viktiga är väl inte hur mycket pengar man sparar genom att införa kundval utan hur mycket högre kvalitet man får” avslutar Anssi Pajuvirta.
