Det finns gott om pengar

2008 fick Lili-Ann nog av att vara anställd i den kommunala skolan. Det fanns aldrig några pengar till någonting och personer som inte kunde skola eller pedagogik skulle helt plötsligt börja styra och tala om för skolpersonalen hur den skulle agera.

–Min första tanke var att jag skulle sälja kläder, men jag blev snart varse att den branschen kunde jag absolut ingenting om, även om jag hade ett stort klädintresse. Skola var ju det jag kunde, på mina fem fingrar. Björn, min man, hade lösningen. Då startar vi väl en skola då. Kan man det sa jag. Klart man kan sa Björn och 1,5 år senare hade vi klarat av all pappersexcersis och var klara att köra igång, berättar Lili-Ann.

Idag är Lili-Ann rektor och Björn vd för Läraskolan. De äger företaget tillsammans.

–Jag blev chockad när Björn skulle budgetera kompetensutvecklingspengen per anställd. Räcker 15.000 frågade han. 15.000?! Jag var van vid 500 kronor, vartannat år. Vi har alltid gott om pengar till verksamheten, men så är vi rädda om slantarna också. Vi har återanvänt möbler som andra inte längre behöver och vi lägger ner mycket tid själva på att ordna och fixa t ex, den tiden är ju ”gratis” för Läraskolan, säger Lili-Ann.

Rent ekonomiskt var det dock tufft från början.

–Det banken kunde sträcka sig till att ställa upp med i starten var en checkkredit på 50.000 kronor, förutsatt att vi gick i personlig borgen, båda två, berättar Björn.

Det var inte tal om att ta ut nån lön under de första åren.

–Vi klarade oss på Björns lön och när vi växte kunde vi så småningom båda arbeta med och livnära oss på Läraskolan och Björn kunde sluta sin anställning. Hade inte Björn haft en bra lön hade det inte gått, berättar Lili-Ann.

Under sina år som lärare hade Lili-Ann skapat sig en tydlig uppfattning om hur hon ville att en skola skulle fungera och så har det också blivit.

–Vi har två vuxna i varje klassrum, minst en av dem är behörig lärare, våra klasser är små med max 20 barn. Totalt har vi 200 elever på skolan berättar Lili-Ann.

Vi kommer in på nidbilden att fristående skolor väljer och vrakar bland elever och på så sätt säger nej till resurskrävande sådana.

–Det är absurt. För det första vet vi ingenting om en elev som kommer till oss som 6-åring och dessutom skulle det bli ohållbart att agera på det sättet. Det finns säkert nåt undantag nånstans, men så jobbar inte vi, tvärtom berättar Lili-Ann.

Debatten om vinster i välfärden och att fristående skolor skapar segregation är både Björn och Lili-Ann uppriktigt ledsna över.

–Det är inte friskolor som skapar segregation, det är var vi bor. Med det fria skolvalet och med konkurrens och alternativ får vi bättre skolor som man aktivt kan välja. Man måste inte gå i den skola som ligger närmast om man inte känner att den passar, eller om man inte trivs där. Vad är problemet med det undrar Lili-Ann

När det gäller vinster i välfärden och begreppet vinst är Björn bekymrad

–Det är så få som förstår vad Reepalus förslag egentligen innebär och ibland tror jag också att det är meningen. Eftersom en skola inte äger lokaler och maskiner som är den bas man ska beräkna sin möjliga vinst på i enlighet med förslaget så blir effekten helt vansinnig. I vårt fall så skulle vi tvingas vi göra en förlust på 14.000 kronor om året med det gamla förslaget. Det låter konstigt, men det är sant. Det nya förslaget ger ju rätt till en vinst som motsvarar ett basbelopp om c:a 40.000 kronor. Det går inte att bygga en stabil verksamhet utifrån det. Det räcker med att ett antal elever slutar eller att vi måste investera i ny datautrustning för att vi ska hamna i ett ohållbart ekonomiskt läge, säger Björn.

Solveig Zander och Catarina Deremar är övertygade om att vinstbegränsningsförslaget inte går igenom, men tycker att det är olyckligt att det ens finns.

–Det lägger en våt filt över alla företag om finns inom skola, vård och omsorg. Vi behöver alternativ och är beredda att kämpa för dem, säger Solveig Zander.

Catarina Deremar håller med.

–Vi får besked om att propositionen inte kommer att gå igenom riksdagen, det finns ingen majoritet för det, men vi förstår ju, inte minst utifrån det vi fått höra här idag, att skadan redan är skedd. Bankerna drar öronen åt sig och vill inte låna ut kapital och det har blivit svårare att sälja ett företag i välfärdssektorn, man vet ju inte riktigt vad det är man köper.