Krönika: Vem betalar de sista två timmarna?
Kan någon visa mig hur och var jag stämplar de sista två timmarna?
Jag har försökt förstå det här med arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
Och jag fastnar på en detalj.
Hur stämplar man sex timmar … men får betalt för åtta?
Finns det någon särskild knapp på stämpelklockan?
”Gå hem … arbetsgivaren tar resten.”
För det låter ju riktigt fantastiskt. Jag är inte emot att människor får mer fritid. Tvärtom. Jag skulle också gärna jobba mindre. Gärna betydligt mindre.
Problemet är att jag ännu inte har lyckats övertyga vare sig Jämtkraft, leverantörer, banken eller Skatteverket om samma upplägg.
”Hej, jag tänkte betala 75 procent av fakturan den här månaden, men vi kallar det full betalning.”
Det har varit förvånansvärt dålig respons.
Argumentet för kortare arbetstid är lätt att förstå. Människor är stressade. Många yrken sliter hårt. Mer återhämtning kan minska sjukskrivningar och på vissa arbetsplatser kan man säkert få nästan lika mycket gjort på färre timmar.
Det köper jag såklart.
Men sedan kommer vi till verksamheter där arbetstid faktiskt är … tid.
En butik kan inte riktigt effektivisera bort klockan 14–16.
En äldre människa kan inte få kvällsomsorgen redan klockan två eftersom personalen har blivit mer produktiv.
En restaurang kan inte servera kvällens middag vid lunch.
Och en campinggäst som låst sig ute blir sällan imponerad av beskedet att personalen visserligen har full lön, men redan har gått hem.
Någon måste fortfarande stå där.
Så om en person tidigare arbetade åtta timmar och nu arbetar sex med samma lön behöver de återstående timmarna lösas på något sätt.
Antingen gör någon annan dem.
Eller så anställer man fler.
Eller så minskar öppettiderna.
Och om man anställer fler måste någon betala.
Det är här jag saknar den lilla fotnoten i debatten.
Vem ska betala?
För de där två timmarna försvinner inte bara för att riksdagen beslutar att vi ska sluta räkna dem.
Kostnaden kan hamna hos arbetsgivaren. Hos kunden genom högre priser. Hos skattebetalaren i offentlig verksamhet. Eller hos kollegorna genom högre tempo.
Det kan fortfarande vara värt det.
Men då ska vi också vara ärliga med vad det innebär.
För ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön” låter mycket trevligare än:
”Vi vill höja kostnaden per arbetad timme med en tredjedel och sedan diskutera vem som ska betala.”
Det är samma ekvation. Bara betydligt sämre på en valaffisch.
Jag tror absolut att vi behöver diskutera hur arbetslivet ska se ut framöver. Kanske ska vissa yrken jobba kortare. Kanske kan teknik och högre produktivitet ge oss mer fritid. Kanske finns arbetsplatser där sex timmar faktiskt fungerar bättre än åtta.
Men jag önskar att politiken någon gång började i andra änden.
Inte: Hur lite behöver människor arbeta?
Utan: Hur får vi företag och offentlig verksamhet att ha råd att låta människor arbeta mindre?
När den ekvationen är löst är jag på.
Och när någon hittat knappen där man stämplar ut efter sex timmar och får betalt för åtta får ni gärna visa mig den också.
Jag tänker installera den direkt.
Lena Alke,
Handlarn i Rötviken
