När politiken växer krymper ekonomin

Det politiska minnet är kort. Det märks inte minst i den politiska debatten, där det åter höjs krav på att ”ta tillbaka kontrollen” – över välfärden, marknaden och människors val. Retoriken låter måhända handlingskraftig, men argumenten är gamla och erfarenheten talar emot dem. Kommuner som Motala, där varje investering och varje nytt jobb spelar roll, skulle drabbas särskilt hårt om politiken tillåts växa på marknadsekonomins bekostnad.

Det hela vilar på föreställningen att hårdare politisk styrning är svaret på låg tillväxt, sociala klyftor och global konkurrens. Men denna väg har redan prövats i Sverige. Under 1960- och 1970-talen präglades svensk ekonomi av politiska ingrepp i marknaden, växande offentligt ägande och kraftigt höjda marginalskatter. Resultatet blev ohållbart: Sverige hade 1970–1985 OECD:s lägsta BNP-tillväxt, men samtidigt den högsta ökningen av offentliga utgifter.

Det var denna återvändsgränd som banade väg för reformerna från mitten av 1980-talet och framåt. Under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar avreglerades marknader, skattesystemet reformerades och individens valfrihet stärktes. Reformerna var inte perfekta och har krävt justeringar, men de har sammantaget steg för steg gjort Sverige till ett rikare, friare och bättre land att leva i.

När marknaden släpptes fri på område efter område lät resultaten inte vänta på sig. Avregleringen av kredit- och finansmarknaden stimulerade ekonomisk tillväxt genom investeringar och ökat entreprenörskap. Telekom och internet genomgick en remarkabel utveckling när konkurrensen öppnades: priserna sjönk, näten byggdes ut i rekordfart och Sverige blev en digital världsledare. Radio och tv gick från ett fåtal statliga kanaler till ett rikt utbud.

Skatteomläggningar, som avskaffandet av arvs- och förmögenhetsskatten, bromsade kapitalflykt och gjorde Sverige mer attraktivt för investeringar. Lägre skatter på arbete och företagande har stärkt drivkrafterna att arbeta, spara och bygga företag. Genom sparformer som investeringssparkonton och premiepensionssystemet har miljontals vanliga svenskar fått ta del av kapitalmarknadens avkastning, samtidigt som näringslivet fått bättre tillgång till riskkapital.

Även i vardagsnära sektorer syns resultaten tydligt. När apoteksmarknaden öppnades ökade tillgängligheten dramatiskt, öppettiderna blev längre och servicen bättre – utan att läkemedelspriserna steg. Avregleringar inom taxi och bilprovning har lett till bättre utbud och service, utan negativa effekter på säkerheten.

Inom välfärden pekar erfarenheten i samma riktning, även om debattörer ibland vill få oss att tro annorlunda. Fristående skolor har i snitt högre elevnöjdhet och starkare resultat i PISA och TIMSS, även när man tar hänsyn till bakgrund. Privata vårdgivare får högre betyg från patienter och har lägre sjukfrånvaro bland personalen. För Motalaborna handlar det ytterst om kvalitet, tillgänglighet och möjligheten att själv välja det som fungerar bäst.

Trots detta ser vi nu en politisk rörelse tillbaka mot mer centralisering och mindre egenmakt. Valfrihet ifrågasätts, privata aktörer misstänkliggörs och det offentliga föreslås ta över allt fler beslut som nu ligger nära människor själva. Det är fel väg. Sverige står redan inför svag tillväxt och en arbetslöshet som bitit sig fast på höga nivåer. Att svara med mer politisk kontroll vore att upprepa gamla fel och synder.

Det Sverige och Motala behöver är motsatsen: mer dynamik, starkare konkurrens och ökad produktivitet. Det kräver reformer som underlättar investeringar, innovation och företagande, inte en återgång till den politik som en gång ledde till stagnation. För Motala handlar det om fler jobb, fler växande företag och en starkare lokal ekonomi.

Sverige bör välja att utveckla sin tillväxtmodell, inte medvetet försvaga den.