Karins ögonklinik motarbetas av landstinget

Karin vet vad hon pratar om. I 15 år jobbade hon inom landstinget och de sista åren var hon verksamhetschef för ögonkliniken i Skellefteå.

Hon menar att det ekonomiska tankesättet är felaktigt och att landstinget sparar mest pengar när det inte gör någonting. Läkarna får sin lön oavsett vad de gör.

– Jag slutade för att det fanns inget hopp om att det skulle bli bättre. För mig går det inte ihop, det är helt sanslöst, säger Karin.

När hon slutade sitt jobb åkte hon några år till Stockholm för att frilansa som konsult på privata ögonkliniker. Tanken på att öppna eget i Skellefteå fick hon efter ett uppdrag att starta en privat ögonklinik i Trelleborg.

Köerna i Skellefteå var långa, det var svårt att få komma till ögonkliniken vid lasarettet och att få operationstid. Inget stöd fick hon från vare sig landstinget eller lasarettet, utan Karin investerade stora summor i egen utrustning och egen lokal. Från början fanns det stor efterfrågan och mycket att göra, men det avtog med tiden. Vid flera tillfällen försökte hon teckna avtal med landstinget så att vissa patienter kunde komma till henne istället för att vänta flera år, men hon fick avslag varje gång.

– Några patienter talade om för mig att de fick gå före i landstingets kö när de berättade att de skulle gå till mig istället, så det klart att man känner sig motarbetad, säger Karin.

I Stockholm görs avtal med privata kliniker för att hålla nere köerna men Karin menar att i Västerbotten arbetar de inte alls på det sättet. Istället använder sig landstinget av stafettläkare, eller hyrläkare som de också kallas. De plockas in från övriga delar av Sverige och kostar en förmögenhet i form av resor, boende och en hög lön. Detta trots att Karin erbjuder ett lägre pris.

– Antalet privata läkare sjunker och köerna bara växer. Idag är väntan cirka två år på ett mottagningsbesök inom landstinget och de som kräver vårdgaranti hänvisas till södra Sverige, säger Karin.

Droppen kom när optikerna köpte in utrustning för att bland annat bedöma ögonbottnar på sina kunder. Detta gjordes för att avlasta landstinget och minska köerna enligt optikerna. Men optikerna själva kan inte bedöma bilderna utan skickar dessa till Stockholm för ett utlåtande. När svaret kommer och en misstanke finns om sjuklig förändring måste ändå en remiss sändas till ögonläkare för bedömning och ställningstagande till terapi. Här skulle Karin med sin erfarenhet och kompetens kunna ses som en resurs. Vid ett mottagningsbesök hos Bandling ögonklinik skulle bedömningen göras direkt och behandling kunna börja omgående utan dröjsmål. Det skulle bli mycket billigare och effektivare för kunden.

För att överleva jobbar Karin idag halvtid i Stockholm och driver sin ögonklinik i Skellefteå i väldigt liten utsträckning. De anställda hon haft har hon varit tvungen att säga upp. Sedan hon blev privat får hon ingen inbjudan till läkarmöten och utbildningsdagar som sker inom regionsjukvården.

– Det är tråkigt eftersom vi är läkare och tillhör samma kår och jobbar för patienterna, säger hon.

Karin har fått nischa om sin verksamhet i Skellefteå för att kunna fortsätta arbeta på hemmaplan. Hon slutar med sjukvård och inriktar sig mer på estetisk kirurgi.

– Nu har jag kämpat i så många år, varför kämpa i motvind. Det är mycket roligare att få uppskattning i sitt arbete, avslutar Karin.

Erika Lång