Arbetstidsförkortning gör oss alla fattigare

I Västsverige pratar vi ofta om att stå starka i konkurrensen. Om industrin som bär exporten, om tjänsteföretagen som växer, om innovationskraften som gör regionen till en motor i svensk ekonomi. Därför måste vi också våga säga ifrån när politiska förslag riskerar att rasera det som byggts upp under decennier. En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön är ett sådant förslag.

Det här handlar inte om att vara emot utveckling. Det handlar om att värna den modell som byggt vårt välstånd. I Sverige förhandlar arbetsmarknadens parter fram lösningar i olika kollektivavtal som fungerar i olika branscher. En politiskt beslutad generell arbetstidsförkortning kör över den modellen och medför konsekvenser som gör oss alla fattigare.

Om den generella arbetstiden minskar men lönen är oförändrad ökar arbetsgivarens kostnad per arbetad timme. Det innebär i förlängningen högre priser och att värdet av varje krona minskar. Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar skulle ett vanligt hushåll i Sverige förlora 72 000 kronor i årlig köpkraft. Det är inte småpengar. Det är skillnaden mellan att kunna reparera bilen, låta barnen fortsätta med sina aktiviteter, ha råd med en semesterresa eller att få vardagen att gå ihop.

Men konsekvenserna stannar inte vid hushållens ekonomi. För många företag är marginaler tunna. Industriföretag i Skaraborg, teknikbolag i Göteborg, besöksnäringen längs kusten och tjänsteföretag i Borås och Trollhättan – alla brottas med höga kostnader och kompetensbrist. Om kostnaden per arbetad timme ökar försämras konkurrenskraften, särskilt i exportberoende branscher. Och för de flesta företag återstår tre alternativ: höjda priser, färre anställda eller minskade investeringar. Inget av dem stärker regionens utveckling.

Förespråkarna talar gärna om produktivitet som lösningen. Men för att kompensera en minskning från 40 till 35 timmar krävs en rejäl produktivitetsökning och i många branscher är det helt enkelt omöjligt. Det är snarare sannolikt att stressen ökar då alla ska göra lika mycket på kortare tid.

För verksamheter som går dygnet runt, som raffinaderier, hotell och sjukhus, finns inga genvägar. De går redan för fullt och varje timme på plats genererar värde. För att hålla samma drift krävs fler skift och mer personal. Det driver kostnader som varken företagen eller välfärden har utrymme för.

Och välfärden är redan hårt pressad. Regionen och kommunerna i Västsverige kämpar med att bemanna vård, skola och omsorg. En arbetstidsförkortning innebär färre arbetade timmar och därmed behov av fler anställda, vilket gör finansieringen än mer ansträngd. Det är en ekvation som inte går ihop.

Det är lätt att förstå lockelsen i mer ledig tid. Men politiska beslut måste bygga på verklighet, inte önsketänkande. Kortare arbetstid med bibehållen lön innebär inte att vi delar på ett oförändrat välstånd. Det innebär att vi krymper det. Frågan är därför inte om arbetstidsförkortning är en attraktiv teori. Frågan är om du är beredd att betala priset.

Denna text publicerades i Göteborgs-Posten 11 maj 2026.