Det var inte bara landslaget som reste sig 1994

Det är svårt att inte drabbas av en känsla av déjà vu. Sommaren 1994 sken solen över Sverige. Landslaget tog ett historiskt VM-brons i USA och hela landet sjöd av framtidstro.

Sommaren 2026 känns märkligt bekant. Återigen spelas VM i USA. Återigen råder det fotbollsfeber i Sverige. Och återigen badar landet i högsommarvärme.

Men likheterna slutar inte där. 1994 var också ett valår. Sverige befann sig i sviterna av den djupaste ekonomiska krisen i modern tid. Arbetslösheten hade exploderat. Statsskulden skenade. De offentliga finanserna var i fritt fall.

Ändå var det också året då framtidstron började återvända. 90-talskrisen ledde inte bara till besparingar. Den ledde också till en ovanlig reformvilja. Bildtregeringen hade redan genomfört stora strukturreformer med skattereformen, avregleringar och ökad konkurrens. Den socialdemokratiska regeringen tog sedan vid med budgetsanering, ett ja till EU och de institutioner som kom att prägla svensk ekonomisk politik under decennier framåt. Sverige började åter bygga för nästa högkonjunktur i stället för att administrera den förra.

Exporten tog fart. Ekonomin växte igen och det fanns en insikt om att välstånd måste skapas innan det kan fördelas.

Trettiotvå år senare känns utgångsläget märkligt bekant. Även nu kommer vi ur några ekonomiskt tunga år. Företag har pressats av inflation, energipriser, höga räntor och svag konjunktur. Investeringar har skjutits på framtiden. Arbetslösheten är åter hög.

Men precis som 1994 börjar ljusglimtarna synas. Inflationen har fallit tillbaka. Räntorna har stabiliserats. Svensk industri står inför historiska investeringar. AI, elektrifiering och den gröna omställningen skapar nya möjligheter. Frågan är vad vi gör med dem.

1994 handlade den politiska debatten om hur Sverige skulle skapa nytt välstånd. I dag handlar den alltför ofta om hur ett allt tunnare välstånd ska fördelas. Det är en avgörande skillnad. Ingen nation har någonsin röstat sig till ökat välstånd. Först måste värden skapas. Sedan kan de fördelas. Och välstånd skapas av människor som vågar investera, starta företag, utveckla produkter, anställa och exportera.

Det var sant 1994. Det är lika sant 2026.

Valåret och den nuvarande politiska debatten ger därför anledning till en viktig fråga. Diskuterar vi de reformer som faktiskt kan stärka Sveriges konkurrenskraft? Pratar vi om snabbare tillståndsprocesser, bättre kompetensförsörjning, mer forskning och innovation och ett företagsklimat som gör det mer attraktivt att investera i Sverige? Eller fastnar vi i budgivning om nya utgifter och symbolpolitiska förslag som snarare gör företagens vardag lite svårare och Sveriges tillväxt lite svagare?

Det vore synd om vi bara tog med oss fotbollsminnena av sommaren 1994. För den viktigaste lärdomen från 1994 finns inte på fotbollsplanen. Vi visade då att Sverige kunde resa sig ur en djup kris. Inte genom att blunda för problemen, utan genom att ta ansvar för dem. Vi byggde framtidstro genom reformer som stärkte Sveriges tillväxt.

Sverige förändrades inte genom ett regeringsskifte. Sverige förändrades därför att flera regeringar vågade fatta beslut som inte gav applåder för stunden, men som stärkte landet på sikt. Kontinuiteten och vår långsiktiga konkurrenskraft blev viktigare än konflikterna.

Den lärdomen är värd att ta med sig in i valåret och VM-sommaren 2026.