Kasta inte mer pengar på något som inte fungerar

Nio år. Det är den tid det tar för hälften av en årskull nyanlända att komma i arbete minst en timme i veckan. Den totala arbetslösheten stiger också bland utrikes födda och är för närvarande hela 22%. Skulle vi se till enbart heltidsarbeten och utesluta subventionerade anställningar så är situationen än mer allvarlig. Uppenbart finns det problem med dagens system. Problem som går att lösa, men behovet av nytänkande har nog aldrig varit större än nu.

I nuvarande verktygslåda skramlar det också ganska tomt. De flesta som idag står långt ifrån arbetsmarknaden blir föremål för kommunala arbetsmarknadsåtgärder. Hälften av de som genomgått Arbetsförmedlingens tvååriga etableringsuppdrag går vidare till dessa åtgärder som består av bland annat kommunala arbetsmarknadsanställningar, praktik, arbetsträning, utbildning samt coachning. År 2015 ingick cirka 100 000 deltagare i kommunala arbetsmarknadsåtgärder till en total kostnad på 4,6 miljarder. Av dessa börjar drygt en fjärdedel arbeta efter avslutad åtgärd.

Nyligen genomförde vi på Svenskt Näringsliv Västra Götaland en kartläggning av dessa insatser med hjälp av data från kommun- och landstingsdatabasen. Bland annat åtgärdernas kostnad, hur effektiva åtgärderna är för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och sambandet mellan kostnad och resultat. Om vi bortser från det faktum att en majoritet av deltagarna inte heller får jobb efter avslutade åtgärder, så framträder också en bild av ett ineffektivt användande av skattemedel och illa fungerande insatser.

Resultatet var på många sätt förvånande och anmärkningsvärt. Skillnaden i kostnad per deltagare mellan kommunerna pendlade mellan 30 000-180 000 kr per år. Dessutom fanns ett negativt samband mellan hur mycket en kommun väljer att investera per deltagare och hur stor andel av deltagarna som sedan fick ett jobb. D.v.s. ju mer det kostade, ju sämre blev utfallet. Ett resultat som inte heller kan förklaras av lokala arbetslöshetssiffror.

Det minsta man kan begära av en skattefinansierad åtgärd är att en högre kostnad rimligtvis leder till ett bättre resultat, alltså att fler kommer i arbete efter avslutad åtgärd. I statistiken finns snarare alltså ett motsatt förhållande. Vi har således ett system, där en majoritet av de som står långt ifrån arbetsmarknaden hamnar och hundratusentals fler kommer att hamna framöver, som inte verkar fungera särskilt väl.

Fler människor behöver ha ett riktigt jobb att gå till på måndag och för det krävs riktiga reformer. Men ökade resurser och stora satsningar på kommunala arbetsmarknadsåtgärder bör inte vara en av dem. De är på många sätt ett symptom på en arbetsmarknad med alltför höga trösklar och där vägen till ett första jobb blir alldeles för lång. En annan och bättre väg vore att mer utgå ifrån att jobb kan skapas för betydligt fler, men då beroende av till viken kostnad, med vilket krångel och med vilken risk för varje arbetsgivare. En sådan utgångspunkt med bestämt fokus på att underlätta hade varit en arbetsmarknadsåtgärd att tala högt om.