"Lärarfacken bör bryta sig loss från LO"

Skolan behöver långsiktiga blocköverskridande överenskommelser. Uppslutningen i samhället kring lösningarna måste vara bred. Det gäller inte minst en så viktig fråga som en mer jämlik skola.

Möjligheterna att träffa sådana uppgörelser är, enligt min bedömning, större än på mycket länge. De politiska partierna har närmast sig varandra väsentligt. Också bland andra aktörer finns det en ökande samsyn kring skolpolitiska frågor. Det är viktigt att chansen till en uppgörelse med bred både politisk och samhällelig förankring inte spelas bort genom att ytterkantsaktörer får ange tonen i debatten.

Vi ser en utveckling där vissa skolor och elevgrupper halkar efter. Det förklaras nästan helt av migrationsströmmar och boendesegregationen. I regeringens skolkommission och i rapporter har jag föreslagit en rad åtgärder: ett aktivt skolval, mer resurser till utsatta skolor, bonus till lärare och rektorer som tar sig an skolorna med de största utmaningarna. Det handlar om bättre kvalitet, inte förbud och kvoter. Alltså lösningar som politiker från alla partier kan ansluta sig till.

Men lärarfacken låter i stället LO sätta agendan (läs artikel på DN Debatt 2017-01-26). De föreslår lösningar som ligger långt till vänster om ytterlighetspartierna i riksdagen. Udden är riktad mot valfriheten och friskolorna, trots att 35 000 lärare faktiskt jobbar på fristående alternativ. Ligger en sådan position verkligen i medlemmarnas intresse?

Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet är tongivande i skoldebatten. Men de skulle också kunna vara viktigare, konstruktiva, aktörer om förslagen de lägger fram är politiskt genomförbara. De borde självständigt försöka hitta hållbara lösningar för framtiden – inte anpassa sig efter LO:s extrema låsning mot valfrihet och friskolor.