Ända sedan den internationella undersökningen PISA genomfördes för första gången år 2000 har Sverige fått vänja sig vid relativt dystra rubriker. Mellan 2000 och 2012 föll resultaten snabbare än i något annat land som deltagit i undersökningen. Men i PISA 2015 skedde äntligen en uppgång. Resultaten ökade med 16 poäng i matematik, 17 poäng i läsförståelse och 9 poäng i naturvetenskap, jämfört med den förra undersökningen 2012 (Skolverket 2016a).
Samtidigt oroar sig många över jämlikheten i skolsystemet. Skolverkets (2016a) analyser visade nämligen att ett antal variabler i PISA indikerar att likvärdigheten har minskat sedan 2006. Detta noterades även i Skolkommissionens betänkande (SOU 2017:35). Kanske viktigast är att betydelsen av elevernas socioekonomiska bakgrund för resultaten påstås ha ökat – och nu därför är högre än OECD-genomsnittet. Detta användes även av regeringen som argument i vårpropositionen, i vilken man delvis kopplar denna ökning till vinstdrivande skolaktörer (Proposition 2016/17:100).
Men stämmer verkligen den bild som målats upp? I den här rapporten diskuterar jag först tidigare studier om likvärdigheten i den svenska skolan och studerar sedan själv likvärdigheten i PISA samt förändringar över tid. Debatt råder kring hur likvärdighet bör definieras och mätas. Den här rapporten studerar indikatorer som Skolverket använder: (1) effekten av elevers socioekonomiska bakgrund på resultaten; (2) styrkan i sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och resultaten; (3) effekten av skolors genomsnittliga socioekonomiska bakgrund på resultaten; (4) mellanskolvariationen i resultaten; (5) den totala variationen i resultaten och (6) socioekonomisk elevsortering mellan skolor.