EU:s DAC-recast: En välkommen men alltför försiktig reform

Den 24 juni presenterade EU-kommissionen sitt länge väntade förslag på en fullständig omarbetning av DAC-direktivet – det regelverk som styr informationsutbytet i skattefrågor inom unionen. Förslaget utlovar förenkling och minskad administrativ börda. Men räcker det? Svaret, för den som följt debatten nära, är nedslående: nej. Samma dag presenterade EU-kommissionen även Tax Omnibus, se blogg.

Bakgrund: Ett regelverk som vuxit ur kontroll

Det var 2011 som EU antog direktivet om administrativt samarbete på den direkta beskattningens område – känt som DAC-direktivet. Sedan dess har det ändrats och utökats åtta gånger, i form av DAC2 ända upp till DAC9. Resultatet är ett regelverk som blivit både svårtolkat och svår använt, och vars komplexitet i sig utgör ett problem för de företag som tvingas navigera i det.

Nu har kommissionen tagit tag i saken och presenterat ett förslag till en fullständig omarbetning – en så kallad ”recast” – i syfte att konsolidera alla nio lager av direktiv till ett enda, sammanhängande rättsligt instrument. Förslaget är en del av kommissionens bredare förenklingsagenda och anknyter till målet om att minska regelverksbördorna med minst 25 procent för alla företag och minst 35 procent för små och medelstora företag.

Vad säger kommissionen själv om nuläget?

Under hösten 2025 publicerade kommissionen en utvärdering av DAC-direktivet. Slutsatsen var dubbel: direktivet fungerar generellt väl och har möjliggjort ett växande informationsutbyte mellan medlemsländernas skattemyndigheter sedan det trädde i kraft 2013 – men det har också tydliga brister.

Utvärderingen pekade på bl.a. fyra centrala problem:

· Fragmentering och rättslig komplexitet. Åtta ändringar på tolv år har gjort regelverket omfattande och i delar svårtolkat.

· Oproportionerliga rapporteringsskyldigheter. Framför allt under DAC6 (gränsöverskridande skatteupplägg) och DAC7 (digitala plattformar) genereras enorma rapporteringsvolymer – med begränsat informationsvärde för skattemyndigheterna.

· Bristfällig TIN-matchning. Skatteidentifieringsnummer rapporteras ofta felaktigt eller ofullständigt, vilket försvårar riskbedömningar.

· Dubbla anmälningsskyldigheter. Multinationella koncerner tvingas i dag göra separata anmälningar för DAC4 (land-för-land-rapportering) och DAC9 (global minimiskattdeklaration) till varje berörd skattemyndighet – separat och upprepat.

Vad föreslår kommissionen?

Förslaget är, givet direktivets omfång och historia, i sig omfångsrikt. Några av de viktigaste punkterna:

DAC6 – Gränsöverskridande arrangemang

Multinationella koncerner som omfattas av den globala minimiskatten undantas från DAC6-rapportering – men undantaget är strikt villkorat, vilket riskerar att begränsa lättnaden avsevärt i praktiken. Därtill tas de så kallade ”generiska kännetecknen” i kategori A bort (arrangemang som omfattas av sekretessvillkor, villkorade arvoden eller i hög grad baseras på standardiserad dokumentation och/eller struktur), då de ansetts generera oproportionerliga rapporteringsvolymer. Rapporteringsfristen förlängs också från 30 till 90 dagar.

DAC7 – Digitala plattformar

Trösklarna justeras: aktivitetströsklarna (30 transaktioner per år) tas bort, och den monetära gränsen höjs från 2 000 till 3 000 euro per år. En ny bestämmelse klargör dessutom när sanktioner mot plattformsoperatörer utanför EU ska tillämpas.

DAC4/DAC9 – Samlad rapportering

En av de mer konkreta förändringarna: koncerner ges möjlighet att göra en enda samlad anmälan för både DAC4 och DAC9 i ett enda medlemsland. Den mottagande skattemyndigheten ansvarar sedan för att vidarebefordra informationen till berörda stater inom tre månader. Anmälningsfristen harmoniseras och en standardiserad mall fastställs.

TIN-verifiering

Kommissionen föreslår ett nytt, centraliserat verktyg för automatisk verifiering av skatteidentifieringsnummer. Verktyget är frivilligt – men de som använder det slipper lämna fullständiga personuppgifter och behöver i stället bara rapportera namn och verifierat TIN.

Välkommet, men otillräckligt

Här börjar problemen. För den som följt debatten och lyssnat till vad europeiskt näringsliv faktiskt efterfrågat, framstår förslaget som välmotiverat men alltför försiktigt.

Europa har under lång tid tappat konkurrenskraft gentemot stora ekonomier som USA, Indien och Kina. Den situationen förvärrades ytterligare när EU – inom ramen för OECD:s internationella uppgörelse om global minimiskatt – accepterade att dessa ekonomier i praktiken kan stå utanför systemet genom alternativa, lokala minimiskatteregler. Det s.k. ”Side by Side”-paketet har inneburit strängare materiella skatteregler på europeisk sida, kombinerat med mer komplexa rapporteringskrav.

Mot den bakgrunden ökade förväntningarna när kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tydligt annonserade behovet av kraftfulla konkurrensåtgärder och en ambitiös förenklingsagenda. EU-kommissionen har dock även utnyttjat detta tillfälle till att redan på förhand kritisera den viktiga och grundläggande principen om nationell självbestämmanderätt i skattefrågor. Kommissionen menar att principen kan försvåra möjligheten till förenklingar eftersom principen även innebär att enstaka länder kan blockera reformer. Visserligen tror förstås ingen att det kommer bli enkelt att nå enighet. Men det senaste decenniet har EU ändå enats om mer än ett dussin nya direktiv på skatteområdet så även denna gång om bara kommissionen arbetar konstruktivt med tillräckligt attraktiva förslag. EU:s grundläggande princip om enhällighet i skattefrågor – förankrad i fördragen för att skydda medlemsstaternas suveränitet – är förstås fortsatt mycket angelägen att slå vakt om.

Vad hade behövts?

Från näringslivet sida har budskapet under hela konsultationsprocessen varit tydligt: det som behövs är reella förenklingar som ger kraftigt genomslag på den administrativa bördan – inte tekniska justeringar som i värsta fall ökar komplexiteten ytterligare.

Helst hade man velat se att de rapporteringskrav som förlorat i betydelse till följd av minimiskattens införande antingen avskaffas helt eller åtminstone undantas för de företag som redan omfattas av minimiskattens tillämpningsområde. Det är inte vad förslaget levererar.

Slutsats: Ett litet steg på en lång väg

EU:s förslag på DAC-recast kan välkomnas som ett nödvändigt och länge efterlängtat konsolideringssteg. Det adresserar det enkla, men tar inte itu med det svåra.

Om kommissionen verkligen menar allvar med sin förenklingsagenda hade det varit välkommet att se ett betydligt mer ambitiöst förslag – om inte för att faktiskt lyckas genomdriva det, så åtminstone för att sätta politiskt tryck på de medlemsstater som kan tänkas försöka blockera de reformer som europeiskt näringsliv behöver för att konkurrera globalt.

Som förslaget nu är utformat riskerar de mer grundläggande frågorna aldrig ens komma upp på bordet. Det i sig kan ses som ett misslyckande av ambitionsnivå.