En lönestruktur som premierar kompetens, ansvar och prestation

Sverige har tillsammans med Norge den mest sammanpressade lönestrukturen i OECD. Ett stort problem på den svenska arbetsmarknaden är den höga arbetslösheten bland människor utan relevant utbildning och arbetslivserfarenhet.

En orsak till att många står utanför arbetsmarknaden och inte kan konkurrera om de jobb som finns är att höga ingångslöner gör det för dyrt att anställa dem i förhållande till det bidrag de inledningsvis kan ge företaget. Satsningar på de lägsta lönerna höjer trösklarna och skapar inga nya jobb för dem som behöver komma in på arbetsmarknaden.

Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen. Arbetsinsatsen från den som har begränsad kompetens och erfarenhet ger mindre än insatsen från en mer kunnig och rutinerad medarbetare. Lön bör därför kopplas till kompetens, ansvar och prestation.

Det behövs en ökad spännvidd mellan de lägsta lönerna och lönenivåerna för de som är mer erfarna och kvalificerade. Det är rimligt att den som lär sig mer, utför svårare arbetsuppgifter och tar större ansvar får bättre betalt.

Den så kallade solidariska lönepolitiken – vars främsta hörnsten är satsningar på de lägsta lönerna – är en osolidarisk sysselsättningspolitik som leder till ökad arbetslöshet och förstärker skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har ett jobb. Höjda ingångslöner innebär att många inte kommer att få någon lön alls eftersom jobb försvinner då arbetsgivare inte längre har råd att anställa.

En utjämnad lönestruktur ger ingen drivkraft för människor att vilja utbilda sig, ta på sig mer ansvar och att arbeta mer.