Viktigt med begreppen i en polariserad skoldebatt

Skolsegregationen och jämlikheten i skolan är ämnen som fortsätter att engagera. Den 17 november publicerade DN ett reportage med den dystra rubriken ”Forskare ense om att skolvalet ökar segregationen”.

Artikeln fortsätter sedan: ”Rapport efter rapport bekräftar att skolsegregationen ökar i Sverige. Det fria skolvalet är en av de kraftigast bidragande orsakerna.”

Det råder inget tvivel om att segregation är ett problem i skolan, liksom i samhället i stort. Det finns ett egenvärde i att elever från olika bakgrund möter varandra i skolan. Men kruxet är att skolsegregation och jämlikhet är begrepp som kan tolkas på många olika sätt – och reportaget i DN misslyckas tyvärr med att bena ut problematiken. I den polariserade skoldebatten är det en poäng att vara noggrann med begreppen.

Reportaget bygger på antagandet att skolsegregationen är ett växande problem. Det stämmer inte. Problemet existerar – och bör givetvis bekämpas, oavsett storleksgrad – men trenden går snarare mot en stabilisering, enligt Skolverket. I den färska rapporten ”Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor” konstateras att ”Skolsegregation utifrån migrationsbakgrund har avtagit eller stabiliserats under senare år. Även skolsegregationen utifrån socioekonomisk bakgrund verkar ha stabiliserats de allra senaste åren.”

Att skolsegregationen skulle ha lett till försämrade resultat är också tveksamt. En studie av forskare vid Stockholms och Linköpings universitet från 2017 visar att etnisk skolsegregering har liten påverkan på enskilda elevers betyg. I stället är det familjebakgrund och familjens utbildningsnivå som är de tyngsta faktorerna. Forskaren Gabriel Heller Sahlgren kommer fram till liknande slutsatser i rapporten ”Likvärdighet i Pisa”. Även den så kallade kamrateffekten är ifrågasatt.

I DN-artikeln förstärks tesen genom flera diagram, som påstås visa hur föräldrarnas utbildningsbakgrund ökar i betydelse. Där jämförs bland annat hur andelen elever som gick ut grundskolan med behörighet till yrkesprogram och skillnaden i meritpoäng mellan elever födda i Sverige och elever födda utomlands ändrats mellan år 2000 och år 2018. Exempelvis hade svenskfödda barn år 2000 i genomsnitt 24,5 meritpoäng fler än utrikesfödda barn. År 2018 hade den skillnaden ökat till 56,5.

Vad reportern förbiser är att en stor del av den ökande skillnaden i behörighet och meritpoäng beror på förändringar i utbildningsnivåerna – både bland svenskar och utlandsfödda. Svenska föräldrar är i större utsträckning än tidigare högutbildade, medan allt fler nyanlända har föräldrar med kort utbildning.

Sverige har de senaste åren tagit emot ett rekordstort antal flyktingbarn, många i åldrarna 13 till 17 år. Som bland annat påpekas i ESO-rapporten Ankomst och härkomst - en ESO-rapport om skolresultat och bakgrund har barn som kommit till Sverige före skolans start nästan lika goda resultat som infödda barn, medan resultatet för utlandsfödda försämrats. En viktig anledning är att gruppen utlandsfödda barn i genomsnitt har blivit äldre: medelåldern har höjts från omkring 7 till cirka 9 år. Där ingår många tonåringar som har fått extremt kort tid på sig att klara den svenska skolans kunskapskrav.

Dessutom har en betydligt större grupp än tidigare kommit från länder där utbildningsnivån är låg och utbildningssystemen har stora brister, som Somalia eller Afghanistan. Även om resultaten är bekymmersamma är det inte så förvånande att en elev som till exempel har några få år av afghansk skolgång bakom sig ofta kan ha svårt att lära sig ett skolspråk och läsa in grundskolan på ett par – tre år. Det finns all anledning att stötta dessa elever. Eftersom en slutförd gymnasieutbildning är en nyckel till arbete för ungdomar i Sverige är det viktigt att även nyanlända ungdomar klarar skolan bra. Men att jämföra andelen utlandsfödda elever som lyckats bli gymnasiebehöriga år 2000 med motsvarande andel år 2018 är direkt missvisande.

DN kopplar diskussionen om segregation till det fria skolvalet. Men om skolan skulle återgå till en närhetsprincip finns en påtaglig risk att boendesegregationen, som nu är den viktigaste faktorn när det gäller skolsegregationen, skulle öka ytterligare, eftersom bostäder nära skolor med gott rykte skulle bli mer attraktiva. Och grundproblemet, att den svenska skolan har svårt att klara det kompensatoriska uppdraget för elever vars föräldrar har låga inkomster och kort utbildning, skulle kvarstå.

Det viktiga är att lyfta skolorna med låga resultat och fokusera på kunskapsuppdraget, så att skolorna blir attraktiva för fler. I dag är ett vanligt problem att elever med sämre förutsättningar möts av sänkta krav och förväntningar. Men det finns goda exempel på skolor som lyckats vända en negativ utveckling, genom tydliga strukturer och systematisk kvalitetsutveckling.

För att minska den så kallade pedagogiska segregationen behövs fler incitament som får skickliga lärare och ledare till skolorna med störst behov. Skolinspektionen borde förses med större muskler, så att skolor som är på väg in i en ond spiral får stöttning eller läggs ned. Skolan skulle också tjäna på ett gemensamt mått på förädlingsvärde, så att föräldrar och elever kan få lättillgänglig information om vad olika skolor och lättare kan välja skola efter kvalitet. Det finns mycket att göra för att minska skolsegregationen – men det gäller att bena ut var problemen ligger. Förenklingar gynnar inte debatten.

Läs DN-artikel