Alla förlorar på regeringens vårdskatteförslag

Regeringen väljer att gå vidare med vårdskatteförslaget, och har beslutat om en lagrådsremiss med förslag om att straffbeskatta de medarbetare som får privat hälso- och sjukvård betalad av sin arbetsgivare. I sin brådska med att få till stånd denna vårdskatt redan från den 1 juli 2018 bortser regeringen helt från den allvarliga kritik som lämnats från remissinstanserna mot förslaget.

Företagen köper vårdtjänster för att öka hälsan och minska sjukfrånvaron – företagen gör detta av eget intresse, inte för att ge medarbetarna en förmån. Med tillgång till tidig medicinsk bedömning och behandling kan sjukfrånvaron hållas nere på företagen. Det ger lägre kostnader för sjukfrånvaro och mindre produktionsstörningar, vilket i sin tur gör företagen mer konkurrenskraftiga. Att företagen arbetar aktivt med och prioriterar insatser för god arbetsmiljö och hälsa hänger nära samman med företagens lönsamhet och överlevnad. Att förmånsbeskatta de anställda för dessa insatser är orimligt och kontraproduktivt.

Arbetsgivarbetald vård är ingen gräddfil för höginkomsttagare. I en partsgemensam rapport från LO, PTK och Svenskt Näringsliv framgår att 60 procent av företagen köper privat medicinsk behandling, såsom läkare, psykolog, sjukgymnast, för sina anställda. Av samma rapport framkommer att drygt 40 procent av företagen tecknar sjukvårdsförsäkring för alla sina anställda. Svaren är samstämmiga mellan fack och företag, i alla branscher och över hela landet.

Av en annan nyligen publicerad rapport (Vem har privat sjukvårdsförsäkring – en deskriptiv analys, av Mårten Palme 2017) framgår dessutom att hälften av de anställda som har sjukvårdsförsäkring tecknad av arbetsgivaren är låg- och medelinkomsttagare. Det bekräftar resultaten från den partsgemensamma rapporten om att arbetsgivare tecknar försäkring för anställda i alla inkomstlägen, för såväl arbetare som tjänstemän.

Gör regeringen verklighet av vårdskatten kommer den att drabba yrkesarbetare med normala inkomster som arbetar i samhällets alla branscher.

Vårdskatten innebär svåra gränsdragningsproblem – arbetsgivare köper medicinsk behandling och utredning till sina anställda direkt från privata vårdgivare, inom ramen för sin företagshälsovård eller genom försäkring. Förslaget ger upphov till svåra gränsdragningsproblem när skattefria insatser ska skiljas från den hälso- och sjukvård som ska förmånsbeskattas.

Det måste finnas en förutsägbarhet om vilka privata medicinska behandlingar som ska beskattas och vilka som är undantagna. Annars blir besluten om insatser ofta svåra. Exempelvis kan arbetstagarens beslut om att acceptera en av arbetsgivaren föreslagen insats vara helt beroende av om förmånsbeskattning kan aktualiseras. Det är, som en tidigare statlig offentlig utredning konstaterat, inte rimligt att arbetsgivaren, arbetstagaren och den privata vårdgivaren vid varje konsultation ska bedöma om en behandling är skattefri eller inte.

Enligt regeringens lagrådsremiss ska dessa svåra gränsdragningsfrågor nu lösas genom rättstillämpningen. Det innebär att grundläggande frågor om gränsdragningen för skattskyldighet inte kommer att vara besvarade den 1 juli 2018. Det innebär i sin tur en oacceptabel och rättsosäker situation både för anställda och arbetsgivare. Till detta kommer de hinder som gällande patientsekretess skapar mot arbetsgivares möjlighet att få information som identifierar anställda och den behandling de fått ta del av som ska förmånsbeskattas.

Det ska bli mycket intressant att se hur Lagrådet ser på dessa brister. Lagrådet kanske än en gång får anledning att konstatera att ett lagstiftningsärende inte uppfyller grundlagens beredningskrav.

Företagen köper privata vårdtjänster för att få tillgång till adekvat vård i rimlig tid – tillgänglighets- och kapacitetsproblem i den offentliga vården gör att allt fler väntar allt längre på vård. För många företag, särskilt små och medelstora företagen, är tillgången till privat hälso- och sjukvård central för att kunna ta tillvara sjukskrivnas arbetsförmåga och underlätta en tidig återgång i arbete. Regeringen menar i sin lagrådsremiss att ”i den utsträckning små företag och arbetsplatser anser sig ha ett större behov av privata sjukvårdsförsäkringar kan man tänka sig att lönekompensation i något större utsträckning kommer att förekomma på mindre arbetsplatser”. Regeringens antaganden om att företagen kommer att kompensera de anställda för vårdskatten är orimlig och osannolik.

Förmånsbeskattning av hälso- och sjukvård motverkar regeringens mål om en låg och stabil sjukfrånvaro – när vårdinsatser ska beskattas finns risk för att anställda motsätter sig dessa insatser, med bland annat sämre hälsa och ökad sjukfrånvaro som följd.

Regeringens lagrådsremiss innehåller förslag som skapar allvarlig osäkerhet inom beskattningen. Viktiga frågor om vilka hälso- och sjukvårdstjänster som ska beskattas och vilka som ska vara skattefria, hur de ska värderas och på vilket sätt patientsekretessen ska kunna upprätthållas och inte kringgås, besvaras inte av regeringen i lagrådsremissen.

Om förslaget genomförs kommer det att leda till ökad – inte minskad – sjukfrånvaro. Inte minst små företag kommer att drabbas av förslaget. De är ofta mycket sårbara för längre sjukfrånvaro hos enskilda medarbetare. Förslaget kommer med stor sannolikhet att leda till att färre företag kommer ha möjlighet att erbjuda privat hälso- och sjukvård till alla sina anställda. Sjukfrånvaron kommer öka och tillgängligheten i den offentligt finansierade vården försämras. Alla förlorar och ingen vinner på förslaget.

Förslaget är helt igenom feltänkt och kontraproduktivt. Regeringen bör ta till sig av den allvarliga kritiken från remissinstanserna och dra tillbaka förslaget om en vårdskatt.