Höga tullar stjälper u-länder

I en DN-artikel den 23 maj oroar sig den ugandiska ekonomen Jane Ocaya Irama över WTO:s ”liberala handelspolitik”, som hon menar kan försvåra fattigdomsbekämpningen i Afrika.

Om man tittar närmare på vad WTO verkligen gör är det svårt att förstå hennes farhågor. WTO är ingen fritt svävande organisation som driver någon egen politik, utan ett forum för förhandlingar där samliga 148 medlemsländer enhälligt ska skapa regler för en friare världshandel.

Det finns få organisationer i världen där man tar så stor hänsyn till de enskilda medlemsländerna som just WTO, eftersom alla länder genom veto kan stoppa handelsöverenskommelser som missgynnar det egna landet.

Agendan för WTO:s pågående förhandlingsrunda, som alla WTO-medlemmar enats om, bygger på en allmän enighet om att fördjupad frihandel bidrar till högre tillväxt och minskad fattigdom i världen.

Samtidigt har man enats om att de fattiga u-länderna i stort sett ska slippa sänka sina tullar, just för att inte riskera att egna verksamheter slås ut av utländsk konkurrens. Frågan är dock hur mycket u-länderna vinner på att behålla sina höga tullar.

Olika studier visar att om man avlägsnar alla handelshinder i WTO:s 147 medlemsländer ökar världsproduktionen med mellan 250 och 620 miljarder US-dollar per år.

Ungefär en tredjedel av denna tillväxt sker i u-länderna. En utfasning av lantbruksstödet i i-länderna ger en ytterligare välfärdsvinst på 128 miljarder US-dollar per år, varav 30 miljarder i u-länderna. Om man dessutom lyckas avveckla alla faktorer som snedvrider handeln kan antalet människor som lever under fattigdomsgränsen minska med 320 miljoner till år 2015.

Idén bakom WTO är att handel i princip är gynnsamt för båda parter, till skillnad från politik som ofta är ett nollsummespel med en vinnare och en förlorare, eller krig, där oftast alla parter blir förlorare, åtminstone i ekonomisk mening.

Handel driver också fram en ekonomisk utveckling, som normalt gagnar de allra flesta. Liksom i alla utvecklingsprocesser, där strukturen förändras, måste visserligen några ställa om sin verksamhet och på kort sikt bli förlorare, men detta är oundvikligt i varje form av utveckling.

På samma sätt som i-ländernas hinder mot u-ländernas export utgör ett hinder för dessa länders utveckling, så utgör också u-ländernas egna handelshinder ett utvecklingshinder eftersom det hindrar import av konkurrenskraftiga varor och tjänster, inte minst från andra u-länder.

Tre fjärdedelar av de tullavgifter som u-länderna i dag betalar tas ut av andra u-länder. Tanken att tullskydd skulle gynna u-ländernas utveckling håller inte. Tvärtom visar erfarenheterna från bland annat Latinamerika att en sådan försvårar för länderna att ta sig ur fattigdomen genom en hållbar egen utveckling.

Det finns ett tydligt samband mellan frihandel och välstånd, men enbart frihandel räcker inte för att åstadkomma tillväxt och utveckling. Det krävs många andra faktorer för ekonomisk utveckling, som bland annat investeringar i infrastruktur och utbildning, ett stabilt och bra företagsklimat och en sund penningpolitik.