Klimathopp inte ute med Trump

USA:s president Donald Trump har meddelat att USA lämnar klimatavtalet som tecknades i Paris 2015 och trädde i kraft 2016. USA ställer sig därmed till en ytterst begränsad skara länder – tidigare endast Syrien och Nicaragua - som valt att stå utanför. Trump meddelade samtidigt att avsikten är att ”omförhandla” avtalet och eventuellt gå med igen, eller att ta fram ett helt nytt avtal som är bättre än Parisavtalet. Och med bättre menar Donald Trump att det ska bli bättre för USA, som enligt honom är förlorare på det nuvarande avtalet.

När man följde processen inför och på plats i Paris kan man ställa sig något frågande till Trumps besked. För det första var det en lång och komplicerad process, och att tro att ett helt nytt avtal lättvindigt skulle kunna förhandlas fram är naivt. För det andra är avtalets konstruktion väldigt flexibel. Det finns inga bindande åtaganden för varje land, och inte heller några sanktioner. Detta var en grundbult för att faktiskt komma överens och få med alla länder. Avtalet bygger istället på att varje land gör ett frivilligt åtagande för hur mycket de ska minska sina utsläpp – utifrån sina förutsättningar. Givetvis kommer dessa följas upp, men eftersom inga sanktioner finns är det snarare en fråga om ”name and shame” för de länder som inte gör vad de lovat.

USAs nationella åtagande byggde helt på den Clean Power Plan som den tidigare presidenten Barack Obama började genomföra, en plan som Donald Trump redan tidigare i år upphävde. Med andra ord hade Trump redan slutat att genomföra det USA utlovat inom ramen för Parisavtalet. Skillnaden mot att faktiskt gå ut klimatavtalet är därmed mer symbolisk. Det finns också ett antal delstater och enskilda företag deklarerat att de kommer att fortsätta arbeta för att minska klimatutsläppen oavsett vad som sker på federal nivå.

Men det är viktigt att USAs agerande inte startar en kedjereaktion där fler länder väljer att hoppa av avtalet, eller att minska sina ambitioner. Hittills har de internationella röster som hörs från bland annat Kina och Ryssland sagt att man inte låter sig påverkas av USA:s agerande. EU har tydligt deklarerat att man fortsätter på den inslagna linjen, och förhoppningen är att USA ska stå ensamma i sitt agerande.

Klimatpolitik måste tydligt ha kostnadseffektivitet och konkurrenskraft i fokus. Att skapa så stor klimatnytta som möjligt för de pengar som satsas är avgörande för att klarar klimatutmaningen, särskilt efter USA:s avhopp, men också för att vara ett föredöme. EU och Sverige gör störst nytta genom att visa att konkurrenskraft och högt välstånd går att kombinera med fortsatt minskade klimatutsläpp. USA:s agerande gör det än viktigare att översynen av EU:s utsläppshandel inte gör att de globalt konkurrensutsatta sektorerna inte får svårare att konkurrera med exempelvis amerikanska företag. Det vore dåligt både av ekonomiska skäl men också för klimatet. Likaså är det viktigt att Sverige väljer att arbeta med styrmedel som faktiskt ger effekt och inte med symboliska åtgärder. Ett exempel på en symbolisk åtgärd är en nationell flygskatt, som inte driver vare sig innovation eller övergång till klimatsmartare lösningar.

Men är det kört för klimatet med USA:s avhopp? Jag tror inte det. På många områden sker en snabb teknisk innovation och kostnader för ny teknik sjunker. I elsektorn är vindkraft bland de billigaste teknikerna idag. Det är ett faktum som inte ens Donald Trumps vurm för kol kan ändra på. Även på transportområdet sker en mycket positivt utveckling, där eldrift och batterier har snabbt sjunkande priser och snart spås kunna konkurrera med fossildrivna bilar. Det är här som näringslivet har sin tydliga roll i klimatarbetet; att genom utveckling och innovation göra klimatsmarta lösningar konkurrenskraftiga och ta dem de globala marknaderna. Näringslivets engagemang och innovation som kommer fortsätta att driva klimatfrågan framåt, snarare än politiken. Det var ju faktiskt inte brist på stenar som gjorde att stenåldern tog slut, utan att smartare och mer attraktiva lösningar tog över.