Christina & Åke Arnessons remissyttrande till skatteutskottet

Vi kommer nu att på ett personligt och mycket utlämnande sätt redogöra för den verklighet som vi lever i. Sedan är det upp till var och en av er att själva bedöma vad ni drar för slutsatser av detta.

Vår resa började 1997, då vi startade vårt bolag med inriktning på tillverkning av monteringsfärdiga trähus. Från början var vi 4 personer (alla delägare). Verksamheten växte och växte, som mest stod drygt 50 personer på lönelistan. Vårt företag blev en viktig aktör eftersom vi skapade arbetstillfällen, trygghet och skatteintäkter till den lilla landsortskommunen. För oss var det en självklarhet att teckna kollektivavtal, att ha god ordning på våra papper, att vara en bra arbetsgivare och seriös samarbetspartner.

Dessvärre så hade vi oturen att 2010 hamna mitt i en familjetragedi. Vi hade precis dragit igång ett stort projekt då tragedin slog ner som en blixt från klar himmel. Det hela slutade med att vår kund inte kunde fullfölja sina åtaganden mot oss, och där stod vi med kostnader vi inte fick täckning för. Skam den som ger sig. Har man ansvar för anställda, så går man inte ut på golvet och säger – nu ger vi upp – Nej, man spottar i nävarna, sväljer förtreten och jobbar ännu hårdare. Det lönade sig. 2 år senare hade vi byggt upp en orderstock som med lätthet skulle trygga verksamheten i ett helt år.

Som ansvarstagande företagare och arbetsgivare hade vi ägare under de 15 år som gått, för vår egen del, inte plockat ut en enda krona ur verksamheten. Möjligheten hade funnits, men vi valde att låta pengarna stanna i bolaget. Företaget och de anställda gick alltid först. Allt eftersom åren gick så samlade vi på oss mer och mer innestående kapital att ta ut då vi ansåg tillfället lämpligt.

Sviterna efter tragedin förföljde oss, men vi lyckades trots detta lotsa oss fram och då vi äntligen efter 2 års mödosamt slit började känna att nu har vi snart näsan ovanför vattenytan igen, då kom en rejäl käftsmäll.

Det sakandes 320.000:- till månadens skatter. Vi hade kunnat ordna detta också om bara tjänstemannen på Skatteverket hade varit lite samarbetsvillig. Vi ansökte om anstånd med skatten i några månader för att då hinna få in nytt kapital från vår stora orderstock.

Tjänstemannen, hör och häpna, fick oss på ett mycket tydligt sätt förstå att – det gör ingenting om staten förlorar pengar på konkurser!! Därefter tvingade han fram en konkurs.

Över en natt slogs allt vi byggt upp i spillror. En fabriksanläggning med ett ny-anskaffningsvärde på 56 miljoner såldes ut och på sista raden i konkursen stod det 1,6 miljoner.

Den tidigare så flexibla husfabriken förvandlades till en helt vanlig lagerbyggnad långt ute på vischan, och används idag enbart som lager.

Vi som f.d ägare fick ta den största smällen, förutom att vi förlorat stora belopp i insatt kapital, så gick hela vårt inarbetade utdelningsbelopp upp i rök (tillsammans ca 6 miljoner)

Idag har vi efter mycket hårt slit med hjälp från anhöriga, kollegor, kunder, leverantörer och en nischbank börjat bygga upp en ny verksamhet.

Det är slitsamt, vi är vingklippta och hårt prövade efter det vi tvingats gå igenom de senaste 7 åren.

Tvivlen var också många. Skulle vi våga satsa igen. Efter det nonchalanta och rent oprofessionella bemötande vi tvingats anpassa oss till i samband med konkursen och följderna därefter, så känns det som att etablissemanget inte uppskattar sådana som oss. Vi är bara några gnälliga småföretagare som försöker minimera vår skatt och leva gott på andras bekostnad.

Så är verkligen inte fallet, vi har nog betalat ett högre pris än de flesta för glädjen att ha ett jobb att gå till. Vi förväntar oss inte att röda mattan ska rullas ut för oss, men vi förväntar oss att bli bemötta med respekt.

Gällande 3:12 reglerna så är det idag, för oss långt kvar tills vi kan börja tänka utdelning. Än så länge befinner vi oss på nivån att vår målsättning är att innan årets slut i alla fall kunna uppnå samma lön som våra kollektivanställda träindustriarbetare.

Att det nu ligger ett förslag på att 3:12 reglerna ska skärpas ytterligare, med syftet att färre småföretagare ska ha möjlighet att själva kunna skapa sig en ekonomisk trygghet, känns som en illa genomtänkt åtgärd.

Vi borde med rätta, egentligen kunna känna oss som en viktig kugge i det svenska välfärdssystemet. Vi bidrar med arbetstillfällen, trygghet och skatteintäkter, men dessvärre så får vi allt för ofta känna att vi enbart är kon som står i båset och som ska mjölkas till sista droppen.

Idag har vi 10 personer på lönelistan, vi vill gärna fortsätta med det, och helst också utveckla ytterligare. Vi har de förutsättningarna, då orderingången just nu är större än vad vi kan åta oss.

Vi skulle kunna flytta verksamheten utomlands, men det strider mot vår värdegrund.

Det börjar bli nog nu, det ena förslaget efter det andra kommer som gör det dyrare, svårare och mera riskfyllt att vara småföretagare.

Gör det enda rätta, bejaka företagandet, respektera alla oss småföretagare och underlätta istället för att försvåra för oss. Låt oss göra det vi är bra på. Man saknar inte kon förrän båset är tomt!

Tänk om, tänk nytt. Förslaget till ändringar i 3:12 reglerna innehåller försämringar. Höjd skattesats, minskad förenklingsregel, höjt krav på egen lön och sämre möjlighet till lönebaserat utrymme är tyvärr alltihop signaler i fel riktning för att fler ska vilja driva företag, investera och anställa.

Släng, eller omarbeta, så att även alla vi småföretagare kan få känna att vi är respekterade för det vi gör och inte enbart är kon som ska mjölkas och som skickas på slakt när vår ägare inte längre anser oss tillräckligt vinstgivande.

Christina & Åke Arnesson, ARKOS Home AB